23 Utdrag ur ett Bref. BA L. den 10 Dec. 1844. Jag vet knappast i delta ögonblick, då jag fatfar pennan, huru jag skall kunna finna ord för att uttrycka den nedslagenhet och grämelse, som demta tidernas politiska tilldragelser hos mig förorsakat. En riksdag, hvars hufvudsakliga resultater äro den efterlängtade representationsreformens nedmyllande för Gud vet bäst buru lång. tid, dito en allt mer och mer hos folket sig stadgande öfvertygelse, att regeringen med asvoghet betraktar en representations-förändring i sådan anda som folket vill se den genomford; samt vidare likaledes en allmän förvåning öfver den ringa grad af energi, som det liberala partiet ådagalagt. Mången, som vid riäsdagens början vaggade sig i de vackraste förhoppningar, ser jag nu med smärta nödsakad, att för snart sagdt hvarje dag bjuda någon af dessa förboppningar farväl. Du känner mig: jag är både genom uppfostran och lilssorhallanden vorden royalist, och du torde erinra dig, huru många strider, jag haft med min granne, den gamla republikanskt sinnade Major M.... Minnes du, buru han ofta med bitterhet klandrade det as somnade Majestatets regeringsåätgärder och begär efter ett allenastyrande; huru jag, då det icke fanns någon möjlighet att förvara det så kallade systemet, alltid sade: Vänta hara, det blir nog. bättre, det blir nog efter brors och alla förnuftiga menniskors önskan , bara systemet väl hinner vandra. till. byila i Riddarbolmskyrkans konungagral. Den. gamle Majoren grinade då alltid, som om han blifvit tvungen att bita i en surkart, och liksom han alltid, då han hörde nagon berommas mycket, frågade den berömmande: allar ni bott ett år tillsamman med personene; så sade han alltid till mig: Vänta bara min bror! lit endast dem, som bror hoppas på, hälla tömmarne ett är, eller till och med icke en gång så länge. Och härvid nickade den gamle Thomas på sitt egna misstrogne sätt. Det der kunde visst för mig vara obehagligt nog, men jag är så van vid dylikt af det gamla jernhusvudet, att jag mindre reflekterar derpå; men nu, dä, med snart sagt hvarje dag, jobsposter ingå, blir det mig allt mer och mer pinligt att se, huru han trinmferar, och i sin —