—— vännerna erhölo på fläcken sina beställningar vid en boulelj champagne. Slutligen måste man skiljas, cch räkningen inbegärdes. Hieronymus drar fram sin börs, men konungen af Westphalen, hvars finanser ännu icke voro i ordning, sinner icke mer än 2 Louidorer, som på långt när icke sorslogo till att betala en 200 E:s räkning. De begge nye statstjenstemännen lörskjuta, i tanken på sin lycka, konungen hela Sin jormögenhbet; nu hade man den behöfliga summan på 3 Francs när, hvad var alt göra? Klockan t om morgonen var det omöjligt att öppna nya resourser. slutligen fattade man det beslutet, att kalla på värden sjelf för att för honom upptäcka sin belägenhet. Denne år förnuftig och höfilg samt begär endast alt få veta Herrarnes namn och karakter. Jag är sekreterare hos konungen af Westphalen.o — oslag är bibliothekarius hos konungen af Westphalen.o — Ganska bra, mina herrar, sade värden, som började frukta sig hafva med bedragare att göra, och den tredje herren är då sannolikt konungen af Westphalen sjelf? — Ni har rätto, svarade Hieronymus, Konungen af Westbhalen det är jag.v — obet är något för starkt, mina herrar; vi vilja dock se, om ni icke faller ur era roller inför poliskommissarien. — För Guds skullop, svarade Hieronymus, som vid den vänning saken nu tog blef rädd, pbara icke något larm! Om ni icke tror oss, så vill jag lemna er milt ur, som är värdl tre gånger mer, än er räkning.p Han öfverlemnade straxt åt restauratören ett dyrbart praktfullt fickur, en present af Napoleon, och som på baksidan bar kejsarens namnehifferi diamanter. Derpå aflägsnade han sig med sina begge vänner. Vid närmare beseende af uret, tviflade värden icke et ögonblick, det uret ju var stulet, och bar det till poliskommissarien. Denne igenkänner kejSarens namnchisser och skyndar till polisprefekten denne i sin tur till Inrikesministern, som straxt