Den tid är ej ur mannaminne, då Stadens skattdragande Innevånare hvarken betungades af särdeles stort bidrag till fattigvården , ej eller besvärades af ständigt tiggeri. IIurudant förhällandet härmed inom detta sambälle nu är, torde hvar och en känna. Fattigskalten, å ena, samt tiggeriet, uselheten och det inbillade behosvel, å andra sidan, hafva ökats med nära NOS jemna steg. Vi våga nästan påstå, att den förra af dessa företeelser står till den sednare i sorhallande såsom orsak till verkan. För detta vårt påstaende hemta vi stöd, dels af det för ögonen varande, ofvanomförmälta, förbållande, dels af et af Sveriges förste Siatistiker lälldt Yttrande i en af dess, detta ämne rörande, skrifler: aJu mera man ger, ju mera begäres det; aoch i stället för att fattigförsörjningen skulle trätta sig efter behofvet, rättar sig behofvet efater fattigförsörjningen. Är nu detta klart insedt, så ligger ock correctivet nära för handen, nemligen: Gif mindre, och det skall mindre begäras ! Samhället är visserligen skyldigt, att åt den, förmedelst barndom , sjukdom eller ålderdom, icke arbetsföre faltige lemna värd och underhäll, äfvensom, så långt samhällets fyndighet och förmåga sig sträcker, åt den arbetsföre fatlige arbetstillsalle. Den förra af dessa skyldigheter benofver således icke att omtvistas. Ilvad åter den sednare beträffar, så, och då samhällets fyndigbet och förmåga att lemna arbete tryter, samt ovedersägligt är, att lättjan och liderligheten hafva en utomordenllig siatlighet alt uppsöka alla medel till att utan eget arbete lefva på andras bekostnad, så må älven åt denna lättja och liderlighat saklost ofverlemnas, att, med användande af sin sintlighet på ett annat och bättre sätt, sjelf åt sig utfinna de medel, genom hvilka den må kunna, enligt Guds lag, äta sill eget bröd och icke andras med orätt. Det är ungefär lika orimligt och omoraliskt att vilja bindra odygden att straffa sig sjelf, som om man ville hindra dygden att sig sjelf belöna, och man shall lyckas lika litet i det förra som i det sednare sorsoket. Åålt emedlertid större delen af Götheborgs Stads! Innevånares ärliga bidrag till härvarande Fattigförsörjningsinrättning tillgodokommer den arbetsföra lältjan och sköteslösheten, för alt icke säga rent ut liderligheten, och således utan verkligt be hof avvändes, torde icke ens af sjelfva Fattigförsörjnings-direktionen vilja ebestridas, likasom ej eller den sanning, at hvarje skilling, som utan verkligt bebof användes till fattigvård, är en uppmuntran åt sedeslösheten, lättjan och slöbeten, och i samma mån, genom säkerheten om underhall utan arbete, skadlig för dem af arbetsklassen, sam nödgas anstränga sina krafter för att kunna berga sig. — KFortgå vi på denna nu med stora sleg beträdda bana, och allt mer och mer öka det ärliga sattiglörsörjniagsbidraget, då halva andra länders, särdeles Englands, sattigvardsbistoria och varnande exemvel för oss varit utan nytta, och den ej langt vilja åtaga sig detta svåra och maktpåliggande värf. hafve vi en säker borgen i den menniskvälskande verksamhet, han ådagalagt för inrättandet af ett Råddningsbus för de vilseförda och vanvårdade barn, som nu befolka våra gator och snart nog, om ej skyndsam bjelp mellankommer, våra fängelser. Red:s aum.