Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1844, sida 1

epigrammer och qvickheler af alla slag haglade ned på honom. Han vågade icke att låta se sig i sällskaper, ty han var öfvertygad att ölverallt tjena till en skottasla för skämtet. När Poulailler en gång for till Cambrai, befann sig j samma vagn med honom en belgisk domherre. poulailler utgjorde allmänna samtalsämnet för dagen, och således bar det äfven här så till, att dagens hjelle snart kom på tapeten. Domherren yttrade oförläckt ett glödande hat emot densamme, kaljade honom en nedrig och skändlig röfvare och sade, att han vid sin snart inträffande resa till Paris skulle gå till polislöjtnanten och förebrå honom det ringa sjenstenit han visade alt tå fatt på denna skurk. Hos Poulailler uppsteg straxt den tankan att tukta domherren för hans omilda yttranden, och sättet, hvarpå han gjorde detta, vittnar alt han icke var en vanlig tjuf. Ungefär en månad efter detta möte erhöll Polislöjtnanten eit bref af följande vigt ga innehåll: pil:r von Potter, domherre vid det ädla kapitlet i Brössel, har för ett par dagar sedan blifvit plundrad och mördad af röfvaren Poulailler, och denne har hemäntigat sig sitt offers kläder och papper och vill komma till Paris genom porten S:t Martin. En af Pouiaillers band gjorde denna ansilvelse, för att i följd deraf erhål a sin benådning. Man föreställer sig den glädje si:r Herault kände, i hoppet att äntligen få tillfredsställa sin hämnd. En hel svärm af polisbetjenter jade sig på utkik vid portarne, isynnerhet vid den i brefvet betecknade. Verkligen ankom ocksa mot aftonen postvagnen med passagerare från Lille. Den omringades och beledsagades af polisbetjenterna till posthuset. I det ögonblick de resande stego ur vagnen, bemäktigade man sig det förklädda odjuret, som i sina anletsdrag, sin figur, sip klädsel liknade fullkomligt det signalement brefvet gifvit på honom. Man kan göra sig en föreställning om Domheraens förskräckelse, vrede och motstånd. Han trans