Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1844, sida 1

—I— —— ————— — ta för sig obehagliga försogande, är ett Sällsynt exempel på fräckhet. hvilket man kunde betvifla hafva verkligen tilldragil sig, om icke sanningen deraf vore constaterad. s Herr llerault satt nemligen på sitt arbetsrum, när man hos honom anmälte Grelve Villeneuf. Della namn bära i Frankrike företrädesvis två ansedda familjer i Provence och Languedoc. Herr Herault gick i sitt kabinett. Här faun han en man af ganska behagligt yttre och lika så gentilt som smakfullt klädd. Främlingen anholl om ett enskilt samtal. Polislöjtnanten gaf stränga order att ingen fick komma in, förrän han ringde. 5Nä Herr Grefver, srågade polislöjtnanten, då de voro, allena, Hhvad är er begäranen sÅhn icke särdeles vidlyftig: Jag vill endast hafva en bagatell af 1009 Pistoler ur er kassa, såsom en ersättning för de 100 pistoler och den lifstidsränta ni lefvat den som skaffar Poulailler inför er: jag är poulailler — och jag dödar er med denna förgitlade dolk, om ni höjer er röst eller söker all forsvara er. Betänk, att den obelydligaste rispning är oviilkorligt dödande. Sedan den oförvägna menniskan gifvit denna varning i en ton, som tydligt visade, alt han icke skämtade, tog han tina, dock starka snören upp ur tickan och band dermed polislöjtnanten vid dörrposten. Derpå genomsökte han makligt Ppulpeten, stack alla de deri betintlige penningar på sig och aflägsnade sig under en djup bugning för H:r Heraust, som han spefullt bad icke besvära sig med att följa ut honom. Först en timma senare fann man för nödigt att gå in till polislöjtnanten, ty denne var så flat öfver sitt äfventyr, ail han, efter banditens bortgång, i stället för att ropa, försökt att med tänderna gnaga isönder banden. Olyckligtvis voro snörena honom alltför starka. Man kan göra sig ett begrepp om, i hvilket raseri H:r Herault råkade öfver denna djerfva nidingsbragd, då i anledning af densamma