Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1844, sida 2

oc uLdttorlet. 0efjer gal då en sammanträngad öfversigt af de mest söljdriha tilldragelser i vår hisloria, ända till frågan om representationsreformen. I detta sitt föredrag berörde han tvenne gånger, och det med den största rättsramhet och oförbehållsambet, Skandinavismen, ja han lade sina ord om densamma så, alt en Hofman skulle hafva kunnat kalla honom härdhändt, — ty du vet att Geijer, när det faller honom in, icke tar sina tag med just så lätt hand. Bland annat talade han om stiftandet och upphäfvandet af Kalmare-Unionen. aDelttap, yttrade han, åvar en förening, som var bygd på sädana beräkningar, all den icke kunde bestå och bidraga till de förenade folkens lycka och vägång; men fortfor han, och lade mycket eftertryck på denna sats — atiderna kunna förändras; ja de äro allaredan till en stor del förandradelo Derefter talade han om, att man visserligen med rätta kunde gifva den nya tiden en eller annan forebråelse; men att man äfven olta, ja alltför ofta, glömde det goda, som den bär i sitt sköte. åEn tillbakagång till den gamla lideno, yttrade han, eshulle i allmänhet icko tjena till någonting; den skulle tillochmed längt snarare vara olycksbringande. Men ett slags tillbakagång är prisvärd, nemligen tillbakagången till sig sjelf, och ett tröstande tidstecken är det, alt en sådan tillbakagång verkligen synes allt mer och mer blilva ett föremål för tidens och mensklighetens stråfvan. Jag tänker härvid förnämligast på tvenne omständigheter: den ena är mensklighetens återvändande till sig sjelf i religiöst hänseende, hvilket tillkånnagifver sig i ett allmännare, djupare och mera lilligt kändt behof af att frigöra sig från den religiösa indifferentismen, ehuru man stundom behlagligtvis gar öfver till motsatsen: relisiös fanatism, åvilken här i Sverige under slersaldiga former uppenbarar sig, synnerligast i det s. k. läseriet; — den andra är folkens återvändande till sig sjelsve och det dermed förbundna sträfvandet efter att älerupplifva den gamla stamförvandtskapen, att känna och erkänna värdet af densamma — med ett ord: folkens sträfvan, att, utan afseende på de geografiska gränslinierne, förena sig med hvarandra.9 — Geijers senaste foreläsningar hafva äfvenledes varit rika på högst märkliga yttranden, synnerligast hvad beträffar representations-resormen och de orepresenterades obestridliga rättighet till delaktighet i lagstiftningen. Detta gåller särdeles bhos ess om den stora och för öfrigt så inflytelserika Ståndspersonsklassen 2: alla, som ega bildning och icke äro adel, prester, borgare eller bönder. han utvecklade det obilliga och sororoande deri, att denna klass, som eger en grundformögenhet af cirka 54 millioner Rdr banko, icke har någon röst vid riksdagarne, da deremot bönderne med 173 miliioners, adeln med 76, borgarne med 34 och presterne med blott 4 12 millions grundförmögenhet hafva hvardera en fjerdedels röst. Han äberopade, såsom stöd för den faktiska rigtigheten af dessa satser, den högsta auktoritet, vårt land eger: Konung OSCAH. — dbetta sörhallandes, yttrade han, aår så mycket obilligare, när man besinnar den massa af intelligens och bildning, hvilken just den från delaktighet i representationen utestängda Ståndspersonsklassen besitter. Ilan talade derester om den stora orimlighet, som ligger derutinnan, alt adeln, genom hufvudmännen för dess ätter, är sjelsskrifven att deltaga i riksdagsförbandlingarne. elngeno, fortfor han, anekar att Svenska Adeln har utgjort ett stort och mäktigt element i samfundet; men nu är dess rol utspelt; nu ser det i den indragna adelsfanan sin betydelsefulla och träffande sinnebild; nu utgör adeln, här i Sverige, likasom på mänga andra ställen, blott m agni nominis umbra (skuggan af ett stort namn. — Det der var, for vara många Excellenser och andra Högvälborne och välborne Herrar, härda ord att smälta; men det är väl, att de en gång rent ut la veta, hvad klockan har slagit; väl att vår tillkommande Konung får böra, hvad historien bar att sorkunna och ett fritt och upplyst folk att fordra såsom en det obestridligen tillhörande rättighet. — Då Geijer hade slutat sin sista fö