Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1844, sida 1

samlade. Prestens och advokalens yminesberätielser, men i synnerhet läkarens voro så öfvertygande, att Irländskans brottsliehet icke mer kunde betvitlas. Med sakta och darrande röst afiade nu äfven Annette en sann bekännelse om förhållandet. Dårakliga barn, sade domaren, Yredgad, då Annelie slutat sin bekännelse; vförledd af en falskt förstådd mildhet, ville du uppoffra dig för en förbryterska?p Nu störtade tårar ur Anneties ögon, och, djupt rörd, svarade hon: nej, nej, jag vill icke synas bältre, än jag är: i denna stund, då Gud så underbart räddat mig, och jag åter sätter min för tröstan till honom, vill jag bekänna sanningen. Det var icke ur ädelmod, som jag tog på mig min frus brott; jag trodde det vara mitt öde att dö på schavotten. Jag var ännu en liten narrahtig flicka, när min fader tvingade mig at vara närvarande vid en afrättning. Jag var sjuklig, ständigt rädd utaf mig, och således gjorde det blodiga skådespelet ett utöfver fall beskrifning smärtsamt intryck på mig. Sedan allt var förbi, vacklade jag liksöm drömmande, hem; jag vet icke, huru det kom sig, all min blick (CH på an:uletten kring min hals. Det lIC1CHUnI Mm ig, sen Cn den var fläckad med blod; visserliger var detta blott en narraklig, barnslig inbillning; men i min ångest torhade jag cen, för all rena den från del sörmenta blodet. Då stod bakom mig den gamla Ziguenerskan, com på den tiden dref omkring i vara bygder, och om hvars spådomskonst man i föräldrahuset och otvet dallt hade så mycket underbart att förtälja. Hon såg på mig under ett vänngt slinande och ropade: 5 fför du min vackra perla lilla! skänk mig det silfvermyntet du bär kring halsen, på det dig må väl gå på jorden. Men jag tyckle om amuletten och satte värde på den, håarire jag inneslöt den i min hand och gjorde ett vägrande tecken med hufvudet. Då skrek qvinnan, vredgad: ogif mig silfverpengen,