Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1844, sida 1

VNANTR EFTER W. MULLER. Blott en half timmes rådrum — och målet var ännu så aflägset. Andtruten, rusade han framåt allt hvad han orkade springa; nu var han nära stadsporten, men hans krafter voro sullkomligt uttömda. I porten stod en beljent med en ridhäst vid handen. Louis slet tygeln från honom, svängde sig upp i sadeln och jagade derifrån. Ett vildt skrik upphof sig bakom honom, det aktade han alls icke, men nu slog klachan i det aflägsna tornuret 6. — O allsmäktige Gud, för sent! för sent! os Afrättsplatsen lag der framför honom, en täf sammanpackad menniskoskara omgaf schavolten. Der uppe låg Annette på kuå; presten trädde just tillbaka från henne. och — — — yllålt håltlp skrek Louis i en den obeshrisligasle ångest, och häst med ryttare störtade till marken Louis hade svårt skadat sig och kunde endast, framhållande papperet i vädret, med matt röst upprepa: yhlålt, hon är oskyldig Så svagt dessa ord är sjudo, så, gingo de dock icke förlorade, och snart upprepades de af tusende sinom tusende stämmor. Menniskohjertats Skapnad kan med skäl sågas vara outgrundelig; det är i stånd alt bära den största smärta, men det dukar under för en oforvävtad glädje. När Louis slöt Annette i sina armar och ropade till henne: Du får icke dö, din oskuld är uppdagad!o sönk hon i vanmakt. Det rysliga skådespelet hade nu förändrat utseende; under högljudt jubel trängde sig alla omkring den räddade. Hon blef upplyftad i en vagn; i sakta mak gick det till domstolen, ty en otalig menniskomassa hvimlade kring vagnen på alla sidor. I domsalen voro redan domare och vittnen för) Se N:o 4 och 5.