U D——— —— — brast. men ögonblicket derpå uppsteg deri en plötslig låga; med den hos döende stundom förekommande, valdsamma kraftansträngning, reste hon sig än en gång, sträckte armarne mot crucilixet och ropade hällig ångest: ogif, mig återlosarens bild, gif mig hopp, alt vinna nåd inför honom, den allsorbarmandelo7 presten närmade sig läkaren och advokaten och sade: Ni hafven begge gjort er pligt, låten nu mig göra min; de sista ögonblicken åro icke längt borta för den döende.D — Under en omvexling af känslor, som icke står till att namngifva, hade Louis lyssnat till den döendes bekännelse: han hade nedsjunkit på sina knän, höjt sina hopknäppla känder mot himmelen; men han hade icke något ljud, icke något ord att uttrycka sig med. Den gamle adookaten reste den knäböjande upp och flade med honom ut i fria luften. Utsalt. för den svala morgonluftens — fläktar, blef Louis något lugnare, men då hördes plötsligt det dofva ljudet af klockorna, som med sina väldiga melallstämmor kallade offret till schavotten. Sjelfva den gamla advokaten påskyndade sina steg, och ropade ängsligt: vingen vagn är i närheten, vägen är läng, vi måste skynda, att vi icke komma för sent, för att rädda den olyckliga De begge männen ilade af alla krafter framåt. Ångsten bevingade deras steg. Ändtligen stannade de framför domarens hus; inen. här voro fönsterluckorna tillskrufvade och dörrarne stängde, och allt låg ännu försänkt i sömnens armar. Louis stormade som en galning på porten, men först efter långa bultningar kom den late porfvaktaren. Domaren blef förskräckt, när kan fick höra förloppet af saken. Framför allt var det nödvändigt alt afrättningen blef uppskjuten: han skref genast en befallning derom. Utan vidare ordande skyndade Louis med densamma derifrån. När han kom till torget visade tornuret half till. 6. (Forts. följer.)