utan så framt jag ville inför verlden tillstå min blodskuld; ty gräsliga voro de gerningar jag sorösvat, då min själ var omtöcknad af mina villors dunkel. Med nästan vansinnig tillgifvenhet hade en oskyldig påtagit sig min smälek och min synd. Den förfärliga inre sinnesröre!sen hade gifvit den sjuka en förvånande kraft: med högra handen sträckt mot himmelen, ropade hon med stark röst: oså sant jag är nära att träda inför Guds domstol, är jag den moder, som mordade sitt barn; Annette är oskyldig.m Med dessa fasaväckande ord var också den sjukas kraft bruten; medvetslös sönk hon tillbaka på sitt läger. — Läkaren trädde sram till sjuksängen. — Hans bemödanden lyckades det att åler få den sjuka till att öppna ögonen, men blott med mycken möda förmådde hon ännu att göra sig begriplig, och knappt hörbart framhviskade hon med bruten stämma: Datour var min förförare, — den eländige alskade icke mig, utan den rika arstagerskan — förr än jag, erfor han den olyckliga utgången af min process, hans billet, hvari han lat mig veta att det var slul på vår förbindeise, erhöll jag på samma gång som underrättelsen om mitt utarmande — den trotose hade redan lemnat Frankrike — alla de eder han svurit mig voro brutna — alla förhoppningar gängne i qual — fortvislan grep mig — då öfverväldigades jag af mitt mörka öde — huru det gick till, huru jag föröfvade mordet, vid den evige Guden! jagi har någen steda derpå. — När jag återfick min besinning, flöt mitt barns blod mot mig, och Annette knäböjde emellan mig och liket. — Jag var öfvergifven af alla, Gud sjelf hade vikit från mig — men hon blef mig trogen — ingen fråga, ingen förebråelse kom öfver hennes läppar — hon bönföll under ångest och tårar, att jag i all hast skulle fly — tyst och försigtigt, men skyndsamt lagade hon allti ordning till min flykt. — Förtviflan, ångsten hade hittils gifvit mig kraft, men jag hade icke väl gått om bord, förrän qvinlig vanmakt betog mig — Nu teg den sjuka: hennes öga