Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1844, sida 2

visst icke, bedyrade Louis, vid min och din själs eviga välfärd, fordra det svåraste af mig, jag vill göra det. — Åå så lofva mig nu då, sade Annette, att icke fråga, icke forska efter, hvarför allt har skett så.o — Louis trädde förfärad tillbaka; denna bön hade han icke väntat, med dess uppsyllande förlorade han det enda, det sista hoppet a:t rädda den olyckliga. Men hon höjde bedjande de hopknäppta händerna upp till honom, och frågade med en än enträgnare stämma: oskall du hålla, hvad du nu lofvat mig? — Louis förmådde icke att svara, utan nickade endast med hufvudet. — Då bortkyste hon tårarne ur ögonen på honom och drog honom ned till sig på stenbänken i fängelset. Det var nu hon, som sökte att trösta honom, det var hon, som intalade honom styrka och mod, och hennes tal var lika så lugnt som i förflutna dagar; endast när riglarne åter knarrade och fångvaktaren inträdde, för att hemta Louis, frambröt den djupt dolda smärtan våldsamt ur hennes inre. Hon omfattade krampaktigt den älskade, som hon för alltid skulle skiljas ifrån, och sönk derpå ur hans armar knäböjande ned till golfvet. Med hufvudet vändt bort ifrån honom, vinkade hon till honom med sammanknäppta händer att aflägsna sig. Så skedde. Det var natten före afrättningen. Louis satt i sin kammare och räknade de förfärliga ögonblicken, som försvunno under långsamma marter, och dock så rysligt fort. — Nu sju timmar till! — nu blott sex! — blott fem! — fyra! Då bankade det häftigt på dörren; han uppskakades ur dödsångsten. yIlon vill ännu en gång se digo, ropade det svekfulsa hoppet i hans inre och han vacklade till dörren. Men när han öppnade densamma, stod framför honom ett bud, sam begärde att ta tala vid Hr Tridon, advokaten.