Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1844, sida 1

— VANTR ÖS?) EFTER W. MÖLLER. Med malt, brusten stämma underrättade Louis sin herre om resultatet al de honom ombetrodda affärerna. Gubben var nöjd, men han förskräcktes för ynglingens bleka, förställda anletsdrag. Ivad selas dig, frågade han deltagande, -dåu är sjuk, resan, har den icke behommit dig väl? — Iouis skakade på hufvudet och stammade endast: nnette sitter i sängelse. Ja, svarade advokaten, utan något synnerligt deltagande, jag var af rätten utnämd till hennes försvarare, men den olyckliga stod icke till att rädda. Der ligger hennes dodsdom. Louis svigtade och hade han icke fålt tag uti en bredvidstäende stol. hade han dignat till goltvet; ur hans andtrutna bröst frampressades de orden: Hon är, vid den evige Guden, oskyldig! Betänk endast, herre, hennes still:, rena vandell Den gamle log nästan hånande och upprepade: -pennes rena vandel? Hon var alltid gållik och siuten. Aldrig bar jag selt den flickan ie; aldrig har jag hört henne utbrista i något glädtigt, munlert skämt, sådana äro de Cainsmärken, hvarmed Gud tecknar förbrylare. jIYen skall vara hennes förförare? frågade Louis. vjion bar icke nämt hononr, svarade advokaten, förgäfves var sjeltva preslens uppmaning. Ryktet nämde mången misstänkt, äfven du blef icke lörskonad. Ser ni, Herre, ropade Louis ifrigt, liksom jag är misstänkt för den synden och dock är ren och skuldfri, så är visserligen äfven Anucue det. AAvokaten skakade återigen på husvudet; kanhända anade han dock, hvad som förkrossade ynglingens hjerta, ty med all den mildhet och med) Se N:o 4.