Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1844, sida 1

skuldror och skyndade ut att söka rätt på Annette. Om en stund vände han tillbaka utan att hafva funnit flickan. I sin ångest och ängslan beslöto nu föräldrarne och svägerskan att på olika håll söka det förlorade barnet. Enkan Marson gick från hus till hus. Fadren ville än en gång ga till afrättsplatsen, men modren tog sin väg genom trädgårdshäckarne. Det i strida strömmar fallande regnet piskade med en af stormen ökad våldsamhet den stackars qulnnan rakt i ansigtet — då snubblade hon plötsligt och tappade sin trädsko; i det hon böjde sig ned för alt sa rätt på den, fick hon vid sina fötter se något ligga och blänka; det var den amulett af silfver, Annette fått vid sitt dop och alltsedan burit om halsen. Här måste således hennes barn hafva varit, hon ropade dess namn, hennes srik blandade sig med den dånande stormens tjut, men allt förgäfves; hon erhöll ej något svar. Så kom hon, följande den grannens trädgård omgifvande törnhäcken, till det ställe, der en gammal ek vidt och bredt afver landsvägen utsträcker sina väldiga grenar; der låg Annette stel och medvetslös, hennes kläder voro alldeles genomvåta; hennes kropp kall som ell lik. . Modren bar den vanmägtiga tillbaka till sin boning. Under hennes ömma omvårdnad kom Annetie till lit igen, men hennes blickar irrade skygga omkring, och i samma man hon återsick sin besinning, tycktes äfven hennes inre själsångest tilltaga. För att uppmuntra och förströ henne, tog modren amuletien och sade: se på bara, du lilla toka, sjelfva din faddergåfva hade du tappat! Den ännu icke riktigt till sans återkomna flickan for förskräckt upp och ropade ängsligt, i det hon slängde amuletten långt ifrån sig. Bort, bort med det olyckstyget, jag grips af en sådan ångest vid dess anblick! aldrig vill jag bära det mer! Barn! frågade modren häpen, hvarför icke? Zigenerskan hviskade den lilla flickan, bad mig om amuletten; jag nekade henne, då blef hon ond