Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1844, sida 1

VAÄANTRO. EFTER W. MIILLER. Tidigt på morgonen blef en rånare och mördare alrätlad. Hela köpingen Lamilly var på benen; gammal och ung skyndade ut på afrättsplatsen; unga män, bedagade qvinnor, blödsinta slickor. modrar med sina dibarn på armen. Nysikenheten besegrade bättre känslor och förqväsde medlidandet i bröstet; ty den råa massans harmlulla knot skulle visserligen icke uleblifvet, om nu en benådning inträffat för delinquenten, och den såtedes gåtl miste om det gräsliga skådespelet. Himmelen var dyster och täckt med gråa moln, iksom om den vredgades öfver menniskornas dårlaktiga förehafvande. En kylig morgonvind blåst ötver afrättsplatsen, det oakiadt hvintlade det alle talrikare hopar ditut. — Bland de sistkommandet, som, rädde alt komma för sent, i stor brådska iJade framåt, befann sig ock den gamla gumman Marson, som släpade med sig sin brorsdotter Annette. en flicka om 10 eller 41 år, men som, när man såg hennes klena, spensliga och nästan sjukliga gestalt och det bleka ansigtel med de insjunkna, på all lefnadsglöd blottade kinderna, knappt skulle tros vara 8 år. De stackars föräldrarne drögos med mycket bekymmer och besvär för detta harnets skull; alllid var det sjukligt och så nerfsvagt, att den obetydligaste bagatell var istånd att skrämma det till döds. Fadern, en rå, obildad varelse, ville bota sitt barn för dessa galenskaper, såsom han kallade denna dess egenhet, och brukade gertill ändamålsvidriga, ja ofta grymma medel. Äfven nu hade den gamle Guichard blott derföre lemnat systern sitt barn, på det att Annettes nerfver måtte stärkas genom åskådandet af en afrättning. Vildare blef folkhvimlet, des. Annette, i trängseln skuffades fra då delinquenten nalkaIn skiljd från sin faster, m, och när ordningen var återställd