borgarne på lika lösa, om icke ännu lösare, grunder, och det är högeligen att besara, det de, nu ossentliggjorda, på många ställen i landet skola komma alt väcka mycken cond blodr, till och -med hos dem, som annars ofta varit benägne att se den nya regeringens handlingar, om icke just i rosenrödt, så dock aldrig i en ofördelaktig dager. Konungen har i 46:de 2 Regeringslormen förbundit sig alt erätt och sanning styrkay; Konungen har vidare, genom en af sina ministrar, offentligen och högtidligen tillkännagilvit, alt representations-srägan anumera icke kan fallar; Konungen har än ytterligare, om ock icke direkte, i sjelfva den ifrågavarande skrifvelsen låtit förstå, att han alisligt önskar, det denna vigtiga samhällsangelägenhet måtte kunna bringas till ett onskadt sluto: huru låter nu ihelgdhällandet af denna ed, offentliggörandet af Konungens äsigt om resormsirägans ståndpunkt och Hans i det Peyronska handbrefvet uttryckta önskan, rörande denna vigtiga samhällsangelägenhet — huru, säga vi, låter sig allt detta förena med det misshag, II. M:t funnit derutinDan, att åtskillige officerare deltagit i opinionsyttringarne för just den samhällsangelägenhet, hvilken Ilögstdensammwe säger ligga sig så mycket om hjertat? — abet anstår icke, heter det i nyssbem. handbref, aden väpnade makter att upphälva sig till ledare af dagens politiska tvister. Denna åsigt är ganska rigtig: den väpnade makten bör aldrig, utom i yttersta nödfall, blanda sig i nationens inre politiska angelägenheter. Men derom har ju icke heller varit fråga. Några ofsicerare hafva undertecknat en skrifvelse, i hvilken innevånarne i en af rikets proviuser inbjödos till en rådplägning rörande representationsreformen — se der allt! Det kan väl icke rättvisligen få namn af någon den väpnade styrkans usurpation af en rättighet, som icke tillkom densamma. .. Huru äro ossicerarne att anse tjensten? Såsom krigare. Men utom densamma? Såsom frie medborgare. Förlorade de, derigenom att de inträda i krigareständet, de frioch rättigheter, som äro statens ofrige medlemmer förunnade, så bade de sannerligen i sina granna uniformer och i sina titlar af Konungens Trotjenare fatt en klen ersättning. Största delen af våra officerare, ätminstone vid den s. k. indelta armen, äro jordbrukare och deltaga såsom sådana i de flesta kommunala bestyr. Utbrister ett krig, så kämpa de, i ordets hela och egentliga bemärkelse, för sin fosterjord, för den jord, som ger dem och deras anböriga näring. Och de skulle icke då hafva samma rättighet, som de öfrise landets innebyggare! De skulle icke, i samrad med dem, få yttra sina tankar om de reformer, hvilka de för det land, som de svurit att med lif och blod försvara, anse nyttige och nödvändigel ... Nej; detta kan aldrig hafva varit Haus Majestäts mening... Konungen, den Konung, som till sitt valspråk tagit Rätt och San ning, kan aldrig glömma, att sanningen, sor att kunna göra sig hörd, mäste tala, och att, såsom Doktor Fahlerantz i ett tal nyligen yttrat, 4Ratlen är sanningens frukt.5 Vi hafve för ett par eller tre månader sedan hast tillfälle höra, huru en hop unga, adelige krigsmän på Svenska Riddarhuset uttalade sina åsigter emot representationsförslaget; detta blef dem icke allenast icke förnekadt utan de erhöllo till och med för denna sin yrimodighet offentliga losord af en tidning, som lorÄ varit ansedd som en Regeringens organ. ore det då rättvist, vore det ens billigt, att vare sig i form af önskan, eller befallning, vilja ashålla andra, olika tänkande krigare att uttala sina äsigter för den stora nalionalangelågenheten? Den adelige ossicern kan, i foljd af sin börd, alltid ega höpp om att få sina äsigter framställde och ventilerade i nationallorsamlingen: han är antingen sjelf hufvudman för en ätt, eller kan han låna eller köpa sig fullmakt, att, såsom sådan, bevista riksmötena. Den ofrälse officern deremot eger, under nuvarande förhållanden, intet medel att vid riksmötena bevaka nägra angelågenheter, vare sig enskilta eller allmänua. Han måste åtnöja sig med hvad andra besluta derom; mäste, i likhet med rikets öfrige, ofrälse tjenstemän, förblifva en passiv åskådare af hvad andra göra eller låta, vore det än så lidsoch ändamålsvidrigt. Kan man då undra öfver, att han känner tyngden af denna orältAN