eller annat regemente, hvari militären forbods att deltaga i opinionsytiringar rörande representations-frågan. Man srågade sig naturligtvis huru ett dylikt steg väl var möjligt eller kunde få form? men svårt var att helt och hållet misstro appgisten. Det har i läng tid sörvånat folket att tonen innom armeen och flottan kunnat visa sig så likailtig för representationsreformen, då denna fråga onekeligen vidror den stora massans af äfven Svenska Krigsbesaset medborgerliga rättigheter: emedan Gud ske iof ännu, oaktadt alla små försök att kringga arundlagarnes uttryckta löfte om lika besordringsrätt till rikets embeten och tjensler sor frälse och ofrälse, detta befäl bufvudsakligen be står af dessa sednare; och man väntar icke utan skäl, att åtminstone den opinion mäste blifva rådande innom våra, lyckligtvis till stor dei upplysta och sosterländskt sinnande Oflicers-Corpzer, alt den-unge, adlige Lojtnanten icke skall kunna i landet, med lika bördsdryghet som på Riddarhuset, påstå sig berättigad att oumbedd lagstifta för alla sina icke adliga förmån och kamrater. Det var således icke utan en viss häpnad man hörde ryktet om ett dylikt förmynderskap, för arwcens ofrälse befäl, just i en tid, då man sett regerinsen under en förevilven neutralitet låta de adliga militärerna på riddarhuset politisera bort hela nationens uaturliga rätt art välja sina ombud och detta uti, såsom det synes, fullt hopp att på högre ort derigenom göra sig lika väl anskrilna, som om de på gammalt gothiskt vis stormat vallar och torn. Man tyckte, att det vore helt lagligt och till och med nödig:, att de ofrälse militårerua, utan fruktan och utan sorebraelse, yppade deras tänkesätt och aåfvo luft åt läuge undertryckta naturliga känslor, angående uationens stora fråga; och man begrep ej att en tretering, som förklarat att denna icke mera kan falla?, kunde vilja betaga sig sjelf och hela solket stödet af en lika rättvis som kraftig opiuion innom den talcikaste klassen af sosterjandetls försvarare. Emellertid har man nu Fart I I I I —— —ä—p————— —— — —————— reda på saken. Dagl. Allehanda i går meddelade ett handbref från Krigs-ministern, hvari deuna på nådigaste befallning, yttrat att till HB. M. konungeus kunskap kommit det tvenne, etc, Se Inrikes nyheter i dagens tidning). Man bör. ej härvid småaktigt bälla sig vid ett och annat ordalagz. Det der i spetsen synes lämpligast kunna återkalla faran af att sälta vissa, stora ongelägenheter för ett folk på spetsen; och icke syues den väpnade styrkan upphåfva six tillle-: dare. för det att armceens eller flottans ofrälseeller mera fosterländska än frålse-befäl deltager i offentliga opinions-yltringar, om en sråga, som icke rörer deras militära ställning i samhället, utan rent af deras individuella och medborgerliga. Nationen vore, lika litet som Konunsamakten belåten, om den väpnade styrkan ville såsom sådan upphälva sig till ledare af styrelse och lagstiftning, o. 3. v., men nationen kan alldrig vara obeläten med, att se militär-personerna enskildt, såsom medborgare, uttala deras åsigter om landets stora frågor, de perioder da ett allmant, medborgerligt tanhesält behöfver uttryckas. Ålt vilja qvåfva en. sådan fri yttrande rätt hos Svenska krissbefälet, man må sockra in befallningen huru myecket som heldst med de vackra önsknnigarne för reform, o. 3. v., är ech blir en krånkning af individens, utan allt förbehåll i rikets grundlagar lemnade rätt, att få fritt yttra sig osver samhällets offentliga angelägenheter ; och det år att göra hrarje mililar till slaf under den organiserade makten, oakladt det konstilutionella statsskickets idee just är, alt 2ora undergifvenheten för denna makt till en fri handling, beroende af begreppen om maktens laglighet, dess förnuftsenlighet och dessnytta. —Iter hvad blifver väl den väpnade styrkan? i samhället. ow den enshille medlemmen deraf. icke tillika skulle få, ja, måste vara medborgare? Jo! den blifver en samhällsvidrig insliftuution, som beroende af mot samhallet sienlli ea krafter, endast skulle kunna skada, icke gagna detsamma, och saledes sluta med att antingen blifva sforhatad eller foraktad. Mindst af allt kan della passa sig iettland, der denna institution i många alseenden står i en så nära och ständig beröring med folket, som hos oss; och det vore väl en den bicklagligaste oforsigtighet, om en ny dynasti, som en gång kan behosva att hvarje Svensk medborgare blifver soldat, skulle söka hetaga Svenska soldaten rätt, att vara medborgare. Det år deremot rätt lyckligt, att i närvarande tid, börds-högfärden och adels-såsängan möta inom Svenska hären en behöflig, tllråltavisande allmän anda. ben finnes — och man må söka undertrycka den: i våra inre förhållandens nuvarande läge, kan försöket för ögonblicket lyckas; men just under ivänget, skall forskningen och den naturliga känslan för menniskorätt och menniskovärde förena sig, alt göra slut på det; och det blir ända lolk—.