beroende ristning och gang. oo Den betydande vinst, som det allmänna kunnat på detta sätt hemta af utskottets granskningsarbele, är nu hufvudsakligen förlorad. For miz, som lislist beklagar detia förhållande, återstår endast att, jemte anmälan deraf, vördsam meddela Rihsens Stånder mitt, i sammanhang dermed, till konstitutionsniskottet afgitna, ech sedermera i; utskottet prolvade, men underkända yttrande, I 3 j. 1. så ivelulrtele: I bet tillhör, efter mitt förmenande, hvarje ledamot af konstilutioas-Utskottet — den nemligen, som ezer hjerta, icke blott för sig sjell och sin enskilda ställning, utan ock för dot allmänna och för regeringon, alt eena en serskild uppmärksamhet al regerings-ärendernas natur och det, som i det sramsarna iegeringssystemet kan anses hafva utgjort det sorisarande — det bestående! Med betydelselösa tillfälligheter, hvilka icke innebära något utmärkande — någonting af egenskap att i det stora hela uthsva inslytelse — behöfver han icke sysselsätta sig. Tillfälliga forhallanden och tilldravelser vå snart förbi, men det, som, att jag så um säga, utgör regerings-förbandlingarnes väsende, blir qvarstaende, liksom deras naturliga lagar och verkningar: Den öfversiat af statsradsprotokollen, jag savit bade vid 4840 ärs riksdag och vid inneva: rande riksmöte, har hos mig stadgat den ofvertygelsen, alt den förra regeringen, genom oriktig uppfattning af sin ställning och sitt kall verkat hämmande på statsförfattningens och dess väsendtliga lilselements fria utveckling, — motarbetat folkets konstitutionella uppfostran och bildning, sökt undertrycka den ordnade motviaten af en representativ statsmakt, som likväl utgör vår ssatsorganisations förnämsta vilkor och är ämnad att lägga hinder emot det oinskränhla välelets återkomst. Ilärigenom bade somma regering efterhand ådragit sig en brist : på förtroende, som, enligt verlelshistoriens vittnesbörd, alldris undgått att, i tidernas läned, verka störande på samhållens bestånd. Man lase, för alt stadga sitt omdöme härom, Frankrikes, Italiens, Spaniens, Portugals och Tysk lands historia! Man skall då icke tvilla om del ; I orsaker, byilka, sedan de genom tiderna sortgått, slutligen iche allenast skakat thronerne, utan och rubbat folkens dygd och kraft, eller ock, hvad värre är, försatt dem i en modlosbet som för sina vtbrott alldrig väljer medel. Jag har förutskickat denna betraktelse, för att desto lättare kunna utmärka den högre statsmanna-synpunbt, utur hvilken jag anser företeelserna, vid granskning af slafsradeis protokoll, böra uppfattas. Det är icke smäsinnels jagande efter. anmärknings-anledningar, som böra leda konstitustionsulskottets tillzaarande. Del är sty-t relsens grunddrag — dess system — dess onda — som utskottet bör söka urskilja och sramhålla, ty, om regerinas-erunqdsatserne icke varit sanna och rättvisa, sa maste nödvändiat följderna hafva blifvit ända i det oåndliza skadliga. Erfarenheten bevittnar, att falska styrelse-principer hatva bildat den förgiftade källan till de europeiska staternas olychor. Iios flertalet af surstar har den villfarelsen varit allmän, att Gud: anförtrott dem folken , med afseende allenast pa deras personliga egenskaper — deras storhet — deras lycha — samt att undersatarne voro b.stämda att tjena till verktyg för deras bojelser, önskningar och lidelser! I -Derförer, yttrar sig såsom kronprins, hcqrik den store, adetta sasängliga stråkande efter ber dräslisa lofolter! Derlore detta lifliga begär att råda i allt! Dersöre denna obenägenet att lindra undersäatarnes afgälder ! Dersore denna ltlbet, denna orätltrådighet, denna saknad at bumanitet! Dersföre detta ofvermod, som Sundom urartat till tyranni! De regenter allenast, som! förmå böja sig ölver dylika ivriga föreställningar, kunna fatta och inse, att den rana, om bvilken de i allmärket äro SY ÖnHallsa — är — lika som sjelfva deras tbronupphejolse, folkens verk, samt all folket gifvit dem makten; icke för att hlisva martyrer för deras egensinnighet och tjena, till lehboll för deras fantasi, wan för alt genom: Jem sorvärsva sis en slark och rättvis styrelse. En regents sanna ära Hager icke uti maklutvidaning och wti tillvasten i antalet af honom undergisna menniskor, utan i dess abining 2 jemnlikheten inför lagen, och för denna stora; sanning, som genomasir hvarje ädel laustiftning ) och alla råttsenliva samhällssordras, att her igen man miste behandla andra så, som man! sjelf önskar att af dem blifva behandladi.a I Dessa den store konungens ord kunna i alla tider och förhållanden förtjena att i minnet bevaras. Särdeles begrundansvärda äro de med hänsiot till det förra styrelse-systemet i Sverige, hvars misstag man sanhlionerat derigenom, alt rezeringssormens stadgande, att regentens gerningar äro från allleatal fredade, sorgsåälliet blif vil, åtminstone i sista instansen , utsträckt till fullkomlig ansvarssrihet för konungens radsiivare, De till vår gransning öfverlemnade statsrädsall äl 14 r 8 J S f I I s 1