Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1844, sida 2

friskt lif hos de uppträdande bufvudgurerna, broce rörlighet uti den dramatiska bandlingen, en la all s rik särgläggning i det hela och särskildt förl! Det visslande persiflage öfver klosterlifvet och dess begaf fall. Man skulle likväl ej utan skäl onska med er bestämdhet i teckningen af en och annan drase rakter. Så t. ex. förefaller oss kyrkoberdens halio dividualitet ej sullkomligen uttryckt. Man vet Tc bestämdt, hvar man har honom. Hans vack-på e ode mellan en viss redlighet å ena sidan och siga usinnighet å den andra, att följa hvarje vink imot Sina ystra proteger, gör det svårt att upp-bann tta hans iure motiver. Dock låg kanske orsatagas en härtill lika mycket i svärigheten för aktören i i it tinlegna sig rolens anda, som i författarens L förmåga att teckna den. Som vi ej varit i tillhar me alt läsa stycket, vaga vi ej öfver denna fråga han alla ett decideradt omdöme. gels! Hvad nu åter styckets representation beträffar, som aga vi oss frihet att göra några oskyldiga an-opp närkningar. orse IlI:1rr Happe och Andersson hade båda någormot unda analoga partier; med den skilnad likväl, I för itt den förres role öfverträffades af den senares I fyndig djershet, oförvägen ysterhet, bvilken töroskyldig i sina tokerier allijemt påminde om I för: ipariserpejken.o Vi voro ej missnöjda med nåsör gonderas spel. Dock skulle vi ej ogerna sett, Till att Herr happe här och der inlagt mer värma my och naturlig känsla, t. ex. uti den scen af för(ove sta akten, der han för sin gamle lärare yppar ett sin omma låga, likasom vi i allmänhet tosa ossina friheten bedja honom återgisva sina partier en der smula mer skiftande och nyanseradt, med mer ser skuggor och dagrar, än hvad som nu någon sång sker. Vi tro att Herr Anderssons shadespelareanlag — alt ban eger sådana, kan väl ej 15 bestridas — ej ligga åt det håll, hvarest ban de visade sig denna gång. Vi anse honom lyckligast uti roler af mera energisk art, uti sådana, ii der sinnets upphojdhet, viljans kraft och ädla ha bevekelsegrunder hråsva styrka och mod för alt ie trotsa och osvervinna hinder, som hämmande :te lägga sig i den redlizes väg. Vi påstå dock ej sh härmed, att han återgaf sitt parti illa, fast han he i vårt tycke ej var lika lycklig i dess utforande, m som vi en och annan gäng förut sett honom. är Herr Broman är onekligen en skådespelare as I mycken sortjenst. Vi hafva hatt tillfalle att förut e gora hans bekantskap i flera olikartade roler och mn oftast med noje. Vi tro ej att vi taga miste, s om vi påstå, det bans anlag ligga åt det högre I I Dramat och Tragedien, att ban är bäst på sin e plats, då det gäller att uttrycka starka lidelser y ech en ande, som ur lidar.den och konflikter , i höjer sig obefläckad och obesegrad. Detta torde a bevisas af hans spel i Corregsuio. Ålven om man f nodgas medeisva, all ban här ej till alla delar 5 rättsärdigade en högre hritiks fordringar, så ådaäa galades likväl, hyad kraft och förmaga, som inenebor, och hvilka, genom sludium al konsten: harmoniskteutbildade, ofelbart skola gifva vackra; Uresultater. Ilvad åter beträffar Herr Bromans spel i Klosteräfventyret, erkännes, åll hans role j uttrycker en så besynnerlig blandning af from latkholicism och omanlig medgörligbet, af verhlig i eller skenbar aktning för kyrkans former och en 5 I otillbörlig eftergift för en vildhjernas hugskott, latt den blir bögst svår alt utföra. II:r Broman a gjorde dock sut bästa. Var dervid ett och ans I nat all önska, bör detta möjligen lika mycket er shrifvas på räkningen af författarens besynnetliga a oscillation från det ena till det andra. Ilvad — j som ej är rätt och sanninesenlist tänkt, kan al,, i drig rätt och sanningsenligt utforas. 3 Det är med mycket nöje, vi erinra oss Fru Wilson, såsom Louise de Lacan. Hennes sina en och araciösa spel ejorde henne sörtjent af ännu flera. 1-bilollsrMrintar, ån dem, som nu kommo henne ta ) till del. bet mäste medzitvas, att hennes role o-Jej var svår, hhasom att den var högst lämplig od Hför rielningen al bennes talang. Men hon förna I stod inlägga så mycket spritlande Hf, alt omkläda sitt väsen med så mycket älskvärdt kobetiri teri och så mycken naiv barnslighet, att den elss Jest obetydliga rolen tilldrog sig ett allmänt inog teresse Vi veta ej. bvarföre Fru Wilson så li25tel användes, hvarföre hen ofta alspisas med obhe ftydlivare roler. I var tanke bör en efejoråd scenisk talang uppmuntras, ej allenast från puhlikens sida, utan äfven från dens, hvars shylnichet det bör vara, att bland sina sujetter söka den möjligen högsta motsvarighet till de presta5n tioner, som framläggas under åskådarnes om;d-dome och till deras förnöjelse. as Mamsell Asplund förlorar visst på jemsörelser zs-med Fra Wilson. Detta bindrar dock ej at sa: man Mången sång ser henne med nöje Så och den piece, som här är i fråga. ben hjeriat, sen godhet och naturliga oskyldighet, som ej tvetyrne dist asspeglar sig i hennes väsen, var här pi sitt ställe. Måtte de blott ej stereotypiseras. Ty fastän aktningsvärda egenskaper i sig sjelfva hunna de dock förstena. Vi boppas att Mams Asplund rätt förstår vår komplimang, men oc rietigt uppfattar vår lillrättavisning. Såsom esterpiecer gåsvos lleibergs kända vau 1 1. Van Ach odla nn Att Hr Bromans skade I I I I n ska niieom em