Article Image
benna diskussion torde på de. hela icke blifva uan sin nytta, eme-! dan den kan visa att åtskilliga olika tankar i detta så många gånger debatterade ämne ännu finnas qvar och att de yppersta statsmän detta hus innesluter ånnn tvista derom. Det torde således vara lämpligt att nu, innan frågan går till utskottet, en och annan vidare anmärkning derom göres. Jag begagnar först med nöje tillfället att få förena mig med den sista värde talaren om hvad han först yttrade, nemligen alt reciprocitetstraktater stater emellan numera sällan anses lända till fördel för det land, som i politiska krafter är underlägset, men då jag gjort detta medgifvande, anser jag det vara min skyldighet att förklara, att om hr Fåhreuos andragit detta icke fullt grundade argument för alt besvara ett föregående yttrande af hr Nordenanckar, så att argumentet skulle kunna anses nästan såsom ett argumentum ad bominem för alla dem, som ega trävaror att exportera, och sålunda äfven af dem uppsattals, så var likväl det öfriga som af hr Fahrus yttrades, nemligen om nödvändigheten att låta handeln regera sig sjelf så riktigt, att jag tror icke sanningen deraf bör försvagas af den anmärkning br von Hartmansdoft nu efteråt derom gjort. Jag ber hr llartmansdorsf om förlåtelse om jag vid detta tillsälle bar trott honom icke böra få sista ordet. Jag erkänner hans nit för den sak han förfäktar, och det ör ingen i delta hus obekant att det är restriktioner i handeln som han förfäktar, likasom skyddssystemet. Men, mine herrar, oaktadt den grundsats jag ämnar försäkta redan genom her lljertas och Fabreus yttranden blilvit belyst, ber jag dock att så klåda den i en annan form. Jag tror att man skulle kunna uppslälla argumenset så: antingen vilja Svenskarne hafva ufrihes handel eller vilja de det icke; vilja de hafva utrikes handel, sa måste de tillåta dei handiande att handla såsom med deras fördel öferensstämmer. Att söreskrifva huru och hvad de skola köpa är ett försök, som ofta blilvit gjordt, och som alltid ländt icke till de handlandes förlust, men till det lands förlust, hvarest en sådan lagstiftning gjort sig gällande. Det är icke genom sadane stadsanden man lorekommer förbrukning af de varor, som, jag måste medzaifva det, då rikets exportartiklar fallit i deras vanliga värde, leda ull en större sillverexport, hvilket är det factum hvaröfver br Hartmansdorff nu klagat. Men sjelfva factum och dess orsak, sådan den till en del förekommer, äro elt, elt annat är, huru det! onda skall kunna hjelpas. Det är nemligen en helt annan fråga, om man kan genom förbud förekomma konsumtion af utländska Iyxarlikhlar, eller om det är nyttigt att sådana konsumtionsartiklar förbrukas. Jag instämmer med Hr ven lhlartmansdorss i den sanning, att sedan realisationen har exporten af bankens sillver blifvit en ganska säker thermometer på nationalförmögenhetens tillvexande eller aftagande, emedan i den vrå af verlden vi ligga, man kan anse bankens silfver, för en besparad nationalpenning, hvilken användes, när vi icke hafva annat alt exportera. Den satsen är efter min tanka alldeles obestridlig, men jag häslär, att deraf icke följer, alt man för framtiden förekommer silsrets utsorsel genom en sådan föreskrift, som Hr N denackar föreslagit. Det följer icke, nemligen först derföre, att det minskar köpmannens förmåga, för det andra derför, att det är omöjlivt, älven med all försigtighet, alt förekomma det andra än grosshandlare, d. v. s. smyghandlare, förse sig med de största qvantiteter af silfverqvantiteten för att kunna importera dessa varor. Det torde vara omöjligt att genom förbud eller högre tullafgifter tvinga dem att bli exportörer; af vara svärsalda produkter swsom valuta for de Iyxartiklar de inprahlisera. De köpa af exportorer vexlar, så långe sådane sinnas omhring pari, men då hursen stiger derosver, taga de sillver, emedan detta alltid finnes äfven för deras räkning till hands, al pari. En annan omständighet, som talar för kreditupplaget, har här icke blifvit nämnd, nemligen att handlande stundom äro tvungne vid försäljning af exporlartiklar att taga sadana varor tillbaka, som ofta alldeles iche hunna afsättas, men som de erhålla för godt köp, och hvilka de npplägga antingen på nederlag, eller då varan här är någorlunda begärlig, såsom kaffe och isynnerhet socker, d venledes på kreditupplag. Har partiet då råkat bli för stort för inrikes behof, så händer ofta, att en del af det sednare åter exporteras. Skulle man nu förbjuda dem att på detta sätt gå hit med returfrakt, och lägga upp sina varor till dess de kunna åter försälja dem, så skulle man beröfva dem och riket en vinst och tillika göra frakthandeln omöjlig. Alt reglera handeln genom förbud för de handlande är och förblifver efter min tanka omöjligt; utan man återkommer till den grundsats jag söorut uttalat; frågan är: vill man handla eller vill man icke handla? ; (Fortsättes.) Skepps-Notiser.

20 november 1844, sida 3

Thumbnail