Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1844, sida 3

som i verkligheten är. Således äfven om komdlerskollegii berättelse än skulle visa en öfvervigt i vår handel i afseende på de förtullade varorne, kan likväl bankens silfversond visa undervigt, derföre att köpmannen ofta har betalt både de föatullade och de oförtullade. Hvad det åberopade förhållandet i Norrige angår, så är ställningen der sådan, att man icke har några inhemska varuförädtande verk att skydda säsom i Sverige. I Norrige utskeppar man sin fisk, sina trävaror och sitt jern, man inskeppar säd och alla möjliga fabriksvaror. Der kan fråga om ett skydds-eller färbuds-system icke uppkomma sorrän i det ögonblick man af egen jord har födoämnen och i sådan mängd, att icke allenast trådhuggaren, schåaren och siskaren, utan äfven fabriksarbetarne kunna deraf hafva sin föda. Då först kunna fabriker der anläggas. Norge kande icke för upprättandet af en bank afvakta en sådan förändring i sitt nårings-, handelsoch lullsystem. Anläggningen skulle da halva dröjt allt för länge. Men Norve har en stor fördel, nemligen att dess dyrbaraste utförsel bestar i ett födoämne, och en hvar vet att mangzen är den som lika litet lemnar kredit i andra länder som hos Oss. Den som har födoämnen att sälja gör ock derför den säkraste marknaden. Kunde man lika väl äta jern som fisk, så skulle Sverige ej vara i den förlägenhet om afsättning, som nu är förhanden. (Fortssättning.) — idee .ttt —