Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1844, sida 2

eklion, och i detta fall anse vi oss serskildt böra namngisva Grosshandlaren H:r A. E. Heger, ! in ock Kapten Bernsten. i Skeppsfurneraren Hr C. F. Höglund är den nde, som blifvit känbart lidande på affären, men månne icke vederbörande aussuradörer kunna finna sig uppmanade att lindra bans förlust? Ä Oscarsdagen kommer att af Stadens Inneånare firas med Bal i Bloms lokal Theater, a Ringaren i Nötre-Pames, Romantiskt Shådespel i 3 Akter (dramatisering af Victor Hugos Roman med samma namn), af Charlotte BirchPfeiffer. En reform af detta stycke torde vara så mycket mindre nödig, som dramatiseringen föga mera än vid slutet afviker från den kända Romanens innehall — och dessutom torde många af vära låsare sedan sistlidne Onsdag och gårdag erinra sig detvackra skådespelet. Ilvad sjelfva dramatiseringen beträffar så har den både sina sortjenster och sina fel. Till de förra må man med skäl räkna det goda omdöme, hvarmed författarinnan oftast vetat utsöka de för skadebanan mest passande momenterna al Romanen; samt dessutom det väl afpassade forhallandet emellan dramats elementer, så att hvardera blifvit så der tämmeligen bibehallna i sin tillbörliga rätt. Bland felen kan den uppmärksamme askådaren ej undgå att särdeles fösta sig vid det knapphändiga affärdandet af vissa scener, hvilka i Romanen framstå med en förfärande styrka: al sådana scener vilja vi endast nu anmärka den, då Esmeralda bjuder den på schavotten försmåktande Qvasimodo en dryck ur sin kruka. I Romanen är denna seen behandlad med hela Victor IHugos erkända mästerskap, med hela hans skakande lörmaga och står icke, såsom i dramatiseringen, som ett tämmeligen naket motiv för den följande utvechlingen och sor den ömhet, hvilken kommer Qvasimodo att glömma till och med den skuld, i hvilken hen står till sin mästare Claude Frollo, som likvål ejort för honom och varit för honom allt. Men då man a ena sidan mäste anmärka, ungu hnapphändigt denna scen i dramatiseringen blifvit alsardad. kan man å andra sidan ej annat än tillsta. all ju denna scen är en pomte salale; ty QvasimoI dos lidande ligger mindre dert alt han blir I fastbunden vid schavott-pålen, ån iden tidslängd han lemnas i denna ställning. En hvar finner således, att det är en tämmelig svar uppgift, och svärare än att den skulle hunna lösas al en salang, sådan som Fru Charlotte Bich-Pfeiffers, alt bär i denna punkt samla allt det uppskakande, som Victor Hugo inlagt i detta uppträde, sulan alt, såsom han, göra bruk af en lang tidsutsträckning, hvilket alerigen skulle inverkar Hröttande från skadebanan. Dramats hufvudkaraltärer äro Liguenerskan Esmeralda, krkedjeknen i Nötre-bame Claude Frollo, Ringaren i Vötre-Dbame Qrasimodo och den vansinniza botgörerskan syster Cudule. Styc ket har visserligen älven en älskare, en viss Phobus de Chateaupres; men han är hvarken mer eller mindre än alla andra älskare, hvarföre vi med godt samvete anse oss kunna lem. na bonom i det närmaste ovidrörd, synnerligen som vi ej skulle just hafva särdeles mycket fördelaktigt alt säga om det sått, på hvilket rölen aergafs. Esmeralda är en ung fager qvinna, hvilken såsom barn blifvit af ett liguener-band rölvad fran sin mor — syster Gudule — och uppvuxen hos den under Spaniens och södra Frankrikes blida bimmel kringströfvande horden. Hon j har genom sin upptostran blifvit romantisbh och svärmande, men dock natursrisk och hi från ide lyten, som vanligtvis vidlada Zisuenerfolke! — hon är ett motstycke till den bekanta kasuk Preciosa och bar äfven med henne ell omisskänneligt syskontycke. Ehuru det ej var z gangen vi hade nöjet se Fru Wilsson med I i I i AAA — ö ö ö sinhet och bebag uppträda i mera omsattande röler, var dock hennes spel som Esmeralda o bestridligen det, som rejde mesta studium och förmåga af hvad bon denna gång här presterat. Fru Wilssons entre i första akten var, änskönt hennes fizur väl är en smula för stor, utmärk! al ell så förtrollande behag, att man glömde alit som omgaf henne, till och med den upp: skakande anblicken af den vansinniga bofeörerskan. Fru W:s lcende var så oskuldslullt, så