Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1844, sida 2

mårksamheten vid, att. hon var klädd i en ytterst elegant rosenröd sidenklädning, garnerad med svarta spetsar, änskönt hon säger sig ej vilja emostaga någon annan, än den rättframs-ärlige Arrendatorn Fargeau. lir Broman, som Fargeau, utförde denna både svåra och vackra röl så fförtjenstsullt och med en så vål afpassad jemn hållning, att man billigtvis ej kunde begära rölen annorlunda eller bättre återgisven. 1 allmänhet har llerr Bromans ett ledigt och städadt sätt att föra sig på scenen, han må nu uppträda i hvilken röl som helst; också säg man intet spår till råhet eller onyssning i Fargeaus upptrådande, ehuru rölen nog dertill skulle kunnat föranleda en skådespelare med mindre urskiljning än Hr Broman. Synnerligen väl soreläsle Hr Broman brefvet från Fargeaus döda broder. — tillräckligt mycken känsla, utan att slå öfver i sentimentalt pjunk. Den näpna ensalden i Mor Crepins parti återgass särdeles. vackert af Fru Deland: Jeannes röl är en obetydlighet af särdeles färglös beskalsenhet, och kunde således ej gilva Fru Wilson tillfälle att visa sig särdeles, imedlertid värdade Fru Wilsson det parti, som blifvit henne anförtrodt, hvarsöre man måste hålla henne räkning, enär äfven den obetydligaste röl illa eller värdslöst behandlad kan störa total intrycket. Men vi hafva snart att vänta Ringaren i Notre Dame, och få väl då lägenhet att både se och bedömma Fru Wilssons erkända talang inom ett större utrymme. Hr Anderssons hållning i unga Buvards parli var ovanligt Jugn och om Hr Andersson från salongen Sjelf kunnat se huru detta luen väl anstod honom; så äro vi fullt förvissade om alt han alldrig mera skulle göra sig skyldig till den ovärdsamhet i saconer, hvilken vi nyligen togo oss friheten anmärka och hvaröfver Hr Andersson så föga vålberäknadt fattade eld. Hvad vi med full sanning kunna säga, är att Hr Andersson af sin obetydliga 10l, ejorde hvarken för mycket eller för litet: och detta bevisar dock att Herr Andersson har urskiljningsförmaga, endast han vill göfa bruk af den. Hr lagerqvisis sigur passade väl ej så aldeles i unga Markisens röl, men detta är naturligtvis ej hans sel. I öfrigt hafva vi söga alt anmärka mot honom. Måhända forcerade Hr Lagerqvist sin stämma i bland något vål mycket, och brukade i bland att antaga en qvidande ton, då detta ej alldeles var af behofvet päkalladt. Souffleurens Recett gass såsom esterpjes och gick fullt ut lika väl som Arrendatorn. också var publiken särdeles belaten och framropade Hr Deland efter slutad representation. Hr Deland och IIr Andersson, den förre i Souffleurens, den sednare i den Tragiska Skådespelarens röl voro alldeles förträsflige. Hr Andersson porträtterade på ett förvånande lyckligt sätt en viss svensk tragisk stor dignitårs rikskunniga melodramatiska hållning både på och utom scenen. Utrymmet nekar oss att ingå i någon närmare granskning af efterpjesens utförande, men kunna vi icke afhålla oss från att yttra den öfvertygelsen, att fgårdagens representation, utan tvifvel, var det bästa som Dbelandska theater sällskapet presteradt under sitt vistande bärstädes denna gången. Mot Fru Bromans masquering i esterpjesen, måste vi göra samma anmärkning som mot Fru Anderssons i förpjesen. Då vi äro i gång att tala om theatern torde det tillåtas oss, att förklara det vi i de allmånna reflexioner vi i sista tidningen satte sramför IIr Anderssons bref till vår theaterrecensent, på intet sätt velat antyda det specielt någon eller några af de det Delandska tbeater. sällskapet tillhörande aktörerna begärt att blil va rosade eller berömde. Vi nämna detta, då vi hört en och annan som ej rätt uppfattat vår mening i detta fall. Från Riksdagen. — Ii Procteelnndede nlannmm foo Ao