Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1844, sida 2

srojda sig öfver Monarkernas vidt utsträckta smak för så kallad skön konst, det har fordna tiders historia visat, och det kan äfven det Bäyerska folket i våra dagar bevittna. Men nog känd jag, att det synes mig bedröfligt, alt nu eller 50 års sred och under åsynen af hvad nästan I alla andra Europas folk uträtta för sin kons i bildning, det Svenska icke skall kunna besluta sig till att lägga ut en half million R:dr för en aO så vigtig förberedande åtgärd till dess egna sramsteg på denna väg. Vi se Danskar och Norrmän utan tvekan befordra musters anläggning och sullbomnande; att ej tala om Preussen, som om man hesinnar hvilka enorma usilter denna ; militär-stat i öfrigt behöfver utgöra, borde minst: af alla norra Europas folk kunna tänka på såädant; och vi skulle icke kunna ästadkomma en byggnad, som man må säga hvad man vill, likväl är vilkoret söa alt få våra nu ägande, obetydliga och i många fall dyrbara samlingar ordnade, tillgånglige för allmänheten, samt slutligen ökade genom enskilta bidrag: en vinst som städse visat sig vara en följd as niusternas tillkomst, emedan först då allmanheten interesserar sig för dessa inrättningar och de rike göra något för dem. Det förefaller mig dessutom, som skulle hvarje är som nu försvinner, utan att göra allt hvad man kan för Svenska natianens kultur och konstbildning, afgöra generationers oden; ty de andra folken gå så ofantligt fram, att vi slutligen blifva ohjelpligt esterslående. Det sinnes i folkens bildnings-process ett bebof af att följa hvarandras sramsteg, som ej utan olägenheter äsidosältes, och jag kan ej undgå att anse en half million använd ju förr dess heldre för ett sådant ändamål, gifva mera välsignelse åt folkets bemödanden, än de millivner, som på så många sätt nu utkastas, utan plan och utan — sann kontroll. bet är derföre jag tycker, att det vore väl, om man an. slog denna summa till ett arbete, hvars kostnad i i alla sall kommer att blifva qvar inom landet; och som ej mer än i tio, tolf är erfordrar, hvad en squadron håstgarde nu kostar, om man någonsin hos oss räknade rätt ut nå åcol. Hvad åter Barthelemy-alsaren angår, så dömma de flesta blott efter det förhållande som varit. De säga, alt n förvaltning endast kostar, och att ingenting han fås igen; alt det vore bäst att skänka bort hela denna koloni, ja att gifva den till slafvarnas egare, för att slippa friköpa de stackars negrerna; och mången eriurar sis vid i frågan om detta sriköpande, det märkliga yttrandet om Englands uppoffringar för den svarta friheten, under det att hvita slafveriet sordrages hemma. Jag har redan en gång yttrat den tankan, att ett väl beräknadt kolonisåtions-system, som erbjöd vår handel, eller rättare till en borjan vår sjöfart (ty det är genom sraktsart emellan de aflågsnare verldstrakterna, som otvihelaktigt Svenskarne, med sin lätta ullgäng på lartyg och sjövandt Tolk, skulle kunna säkrast bereda sig de kapitaler och den handelskunskap, som sedan kunde erbjuda en lönande utvidgning! af vår egen handel) säkert skulle blifva af stor! nytta; och skulle någonsin ett sådant system; blifva antaget och utfört, kan det ej betviflas alt ju S:t Barthelemy, så liten ön än är, genom sill låge och sin hamn skulle göra skäl för sig. Det är dessutom tydligt, att öns förvaltning! kunde ställas på mycket enkel fot, och att blott! den vanliga tanklösheten, shkrytsamhet och slars i kompani, vållat att alltsedan freden, utgifterna; för ön varit så öfverdrifna. Men hvad åter slalvarnes sriköpande angår, kan jag ej föreställa mig, att det dertill behöfdes mera än en ringa summa. om man rätt tillställde emancipationen. Dertill synes mig, att just första steget vore, all; återställa ön under Svenska statsskicket. Man l kunde då pålägga slafegarne en så hög bevillning I för hvarje slaf, som ej lemnades vissa sridagar i veckan, att en sådan frihet från dagarbete blef ett verkligt nödvändighetsvilkor för sjelfva s al. egaren. Då kunde slalvarna köpa sig sjelfve fria, och erfarenheten har ju visat på andra Vestindiska öar, att slafvar med två stidagar kopt sig fria inom två å tre år. om man di blott understödde dem, som hade familj, och de saderlösa, så vore verket snart gjordt; och i alla sall år brädska i denna sak mindre vigtig, da mången stackars neger lärer få svårt nog alt genast begagna sig af friheten, med någon stor fördel. bet vigtigaste är, att göra slafveriet sör! framtiden omöjligt, genom en bevillning af t. ex. 50 åa 400 piastet för hvarje neger, som iche Itjenar på vanligt sätt, efter gällande llensleljjonsstadga. Man slall invända, att en sådan åtgärd vore våldsam emot dem som nu äga slafvar; men jag bedrager mig mycket, om verkligen dessa kunna åberopa någon laglig akt, som berättigat dem, att, i ordets egentliga me: ning, drifva slalhandelsyrke. Mig velerligen äro aldrig Rikets Ständer deröfver börda; således ingen lag utfärdad om slafveri på ön; och de hafva blott att åberopa ekonomiska författningar, som de bordt veta kunna ändras när som -heldst af Regeringen. beras förlust blifver ej så stor, som mången af de hvita slaf— 82 . 22 — 2 hen