lUUflskrel det. Det imatic då val åldrig våå for alt erhålla detta resultat, det hvilande representations-förslagets förkastande, som man sammankallat riksdagen? bDertill synes det oss ännu allj: tid hafva varit tid. Eller har det varit, för alt l inhemta folkets sasna mening deröfver. Ålven 1 detta hade kunnat lata sig göra, utan att sör-A I Å orsaka det sådana kostnader, som en riksdaas sammankallande, endast mon uppmärksamt lyssnat till allmänna opinionen, hvilhen tydligt nog: uttalte sig älven före riksdagen, och som också si mycket riktigt bekräftade sig medelst voteringar-J! ne i de beege stånden, som egentligen represen-J tera folket. kller om man ännu hyste något J L tvifvel i detta hånseende, så hade det såväl, för alt låta opinionen ytterligare stadga sig och sör-J slagets motständare besinna sig, som för att lita andra vigliga ämnen mogna, varit bättre att vänta med riksdagens sammankallande till laglig tid. Eller fruktade man kanhända verkligen att opinionen för nämnde förslag, skulle befästa sig: alltför mycket för att ens på något sätt kunna kullstötas, om det finge längre tid på sig att rot1 1 Å 4 fästa sig i folkets sinnen. Vi hoppas likväl, att detta redan skett så till vida, att dess egentliga rot, personlighelsprincipen vid valen, ej mer läter upprycka sig. Vid den passivitet, som räddt å högre ort, vet man ej byad man skall tro, då man ej låter förvilla sig af några spridda vackra drag. Dock, närmaste framtid måste snart upplysa det; ty passiviteten han ej länge sortsara, utan att gilva ,! tvislarenom alltför mycket rum. Imellertid kun-: na vi dock aldrig tro, att riksdagen endast blis-. vit sammankallad, för att frammana de jemsö-. relsevis så obetydliga grundlagsförändringarne, som dels blifvit antagna, dels förkastade af ständerne, ofta, som det tycks, isynnerhet hosadeln, endast af nyck, såsom indragningsmaktens upphörande, som, i alla fall, redan de facto egt rum flera år, och hvilken makt alltid varit mera chicanös än verksam; gränsskillnadens upphäfvande mellan frålse och ofrälse justitieråd, som i sig sjelf är en obetydlig sak, endast dugliga väljas o. s. v. För sådane småsaker, i jemnlörelse med de vigtiga reformer, som kräfvas ialla styrelsens grenar, kunna vi ej tro, att riksdagen sammankallades i förtid, hvilka saker äfven om de i sig sjelfva vore vigtigare, nära nog förlora all kraft, så länge närvarande represeutation bibehålles. Men hvarför kallades då riksens ständer? Det är verkligen en gåta, som vi ej förmå att lösa. Vi väntade på vigtiga förslag från regeringen, såsom den nya civiloch kriminalsamt kyrkolagens framläggande; förslag till friare industrioch näringslagar; reformer i försvarsverket till lands och sjös; till folkbildningens och undervisningens förbättring; till en förnuftsenligare organisation af embetsverken, för alt kunna inskränka embelsmännen och löna dem bättre; till en billigare och honnettare reglering af presternas aflöning; till financernas ordnande, i detta ögonblick så högst maktpåliggande: m. m. m. m. Men denna väntan var fåfäng, intet af allt detta har inträffat. Måhända säger mången, alt vi väntat allt för mycket af en så ny regering, den har ännu omöjligt kupnat medbinna så många och så högvigtiga saker, hvilkas nödvändighet dock ingen kan neka. Men hvad hade då Ständerna tillsammans att göra? — khanske blott för att bevista kröningen! Hvilket ljus uppgår för oss! Der ha vi det! Kröningen, det var den riksvigtiga statsangelägenheten, hvarföre ständerna sammankommit, det kunde ju märkas genast derpå att det var den första fråga, som afgjordes vid riksdagen och hvarom alla stånd voro ense. För dessa dyra granlåters skuld, för att representanterne måste få åse dessa barnsligheter och vara med dervid, gå i procession med riddardrägter och munkkåpor, för att folket per procura, skulle få äta och dansa på slottet, derföre må det gerna betala ut hundratusentals riksdaler, privata göromål försummas o. s. v. vad vi ändå varit dumma, som ej förr insett! det: För Kröningens skuld är riksdagen i I I r—r89 oo-.k iommn mmmöäö..xwsxnnrr m..S x--rsrsaaszssic7enn—.zKsk oOOomosJ p—T— — — —— manhallad. oSkraltar du? A tig min vän! Drick och rök din pipa! och lär dig af kröningen viglen alt begripa!a och vi, som inbillade oss, alt tiden, solket, representanterne och kungen längesedan vext ifrån sådana leksaker. Hvad man ända kan bedraga sig i sin enfald! Men nu, sedan denna viatiga sak är lpöelligen undangjord med Guds, Ständernas och erkebiskopens hjelp, hoppas vi också att Ständerna skola inse, alt deras värf för denna gång är slut, på det folket ej må behöfva kasta bort mera penningar på deras sammanvaro; ty det är alt befara, att det, för denna gäng, ej blir något af med besked, utan att folket framdeles, som hittills, får förblifva i sin ekonomiska knipa och ändå knipa fram med samma, om ej större, skatter, till samma dyra riksmachineris underbållande. Således farväl med Ständerna för derna gång; de hafva uppfyllt sitt ändamål, de hafva låtit folket representativt roa sig och kollektivt betala fiolerna; må de då gerna afskedas, om också blott på grått papper; — ty Å