den på nagot satt förverkat sin del i den per sonliga srihet, som rikets grundlagar tillerkänna hvarje annan landet rättskaffne innebyggare. Ingen annan oförvitlig, icke misstänkt medlem af samhället får sig i passet löreskrilven den tid, inom hvilken han bör framkomma till de-: inationsorten; detta beror helt och hållet på 1 is eget godtfinnande. Jåt ock vara, att ibland dch klass, till hvilken gesällerne höra, finnas sådana individer, hvilkas oregelbundna lefnadssätt kunde göra särskilta kontroller nödvändiga, så må dessa, grundade på pass och vandringsböcker, tillämpas på dem och icke på alla i gemen ; icke på sädana personer, hvilka, om ock till största delen obemedlade och stående på ett al Samfundets lägre trappsteg, dock sätta en ära i att vara ansedde för redlige, ordentlige och rättskaffne medlemmar af detsamma. Tionde 3 stadgar, att gesäller hvarken må afvika från den i passet betecknade vägen, eller genom tiggande eller pockande söka förskafla sig mat eller herberge, eller på annat sätt besvära Allmänheten, ej eller utan laga skäl uppehålla sig längre på resan, än i passet finnes utsatt. Dessutom stadgar samma 2, att hvar och en, som af gesällen finner sig besvärad eller förnärmad, eger att antekna förhållandet å gesällens pass, hvilket denne är skyldig, att, i sådant ändamål, på anfordran genast förete, vid vite af 3 Rdr 16 shillingar banko. i Det är i synnerhet denna 3, hvilken, så att säga, sätter hela den medborgareklass, som benämnes gesäller, utom lagen, alldenstund nästan hvar och en annan samsundsmedlem genom den göres till en godtycklig domare or ver den vandrande gesällens handlingar. Alviker han från den i passet utstakade vn i Å ——————— t. ex. för att besöka en nära frände eller vän, som han vet eller får höra uppehålla sig i grannskapet af hans vandringssträt, så har han gjort sig förfallen att såsom passlös behandlas. Kommer han sent en afton, kanske i hård väderlek och svärt väglag, uttröttad af dassvandringen till en gästgifvaregård (för att nu ej tala om andra ställen) och fordrar, när ej böner hjelpa, att mot betalning erhålla nattherherge, så väntar honom samma öde, ty den nådiga förordningen tillåter honom väl att begagna gåstgifvaressjuls; men nämner icke ett enda ord om, huruvida han, då han till sots ankommer till en gästgilvaregård, eger att göI ra anspråk på åtnjutande. af öfrige, en de tillkommande beqvämligheter. Syne af passet, att lan uppehållit sig så länge på resan, att han omöjligt på den derå utsatta tiden kan hinna till sin bestämmelseort, så befinner han sig, om det så behagar en kitslig gästgifvare, hållkarl, elier dandra som på resande halva uppsigt, i samma olyckliga ställning; ty hvarmed skall han, främlingen, kunna styrka de laga skälen? till sitt dröjsmål? Har han inga penningar, ingenting att afyttra, hungern rasar i bans inelfvor och kölden skakar hans sparsamt hetäckta, utmärglade kropp och han då för Christi skull ber en like om en bit bröd, en tallrick varm vattenvälling, ett tak öfver hufvudet till skydd emot ovädret — så . ja så gör han sig åter skyldig till ett lagbrott: han tigger?, han besvärar, och följderna af denna hans ofrivilliga handling stå med tydliga ord att läsa i den kongl. förordningen. Haha-ea! det år lag det, det är en förordning, utgifven i midten af det nittonde ärhundradet, i Sverige, ärans och friketens land, under Oscar den rättvises regering I! ! I Det är sannt: konung Oscar hav ingen annan del i den, än alt han, under Carl XIV Johans sjukdom, under densamma tecknat sitt namn; men hvarföre är den ej redan återkallad? Hvarsöre skall den änuu kunna tillämpas? tivarföre skall folket, då det under densamma läser den nu regeraude Konungens namn, sörledas att tro, det valspråket Rätt och Sanning endast gäller för vissa klasser af Sveriges talrika innebyggare?! Jag blott frågar. : Ännu ett par spörjsmål: Hvem, när fråga uppstår, huruvida den på vandring stadde gesällen har besvärat någon, hvem är hans domare? Åvem sliter tvisten emellan honom och bans vederdeloman? ilvem garanterar sanningsenligheten af de anmärkningar, som hvar och en, hvilken tror sig förfördelad af honom, eger wil och laga rätt att göra i hans pass? livem skyddar främlingens, den för alla obekantes rätt? — Ingen. Hvar och en är domare 2 sm egen sak, och någon appell gifves icke. Hans pass är ett experimentatfält, i hvilket hvarje drucken bonde, hvarje rå, öfvermodig yngling, hvarje tyckmycken kronobetjent, gadsegare, gåstsifsare etter hållkarl kan utså et frö till hans framtida ofärd. Och dock kan i hans bröst klappa ett tijerta, lika varmt och känsligt för konungen, säderaeslandet, dygden, äran och samhålisordningen, som i den bestjernade slormanuens. Men skenet, omståndigketerna, lagens kalla, drakoniska bokstaf äro emot honam, och derföre mäste han underk mom oa RA AA mfferrannane bl: 0 gr