ers Will Landsortepresscn ievpprida de stora Sioekholmnstidainga rue, ceh Ba d hänger det tlklhopa med Bandsortspresctens paditellsm? Det numera språnada hamaritla-partiets bada rganer, Svenska Minerva och den Konsrtultiohelle, hafva en för bada och båda för en med hychen salfvelse gjort och utbasunat den Pärkvärdiga upptäckten: att i landena existerar In radikal opinionsfraktion, samt att dennas rganer — vissa tidningshlad och enkannerligen ölhehorgs Ilandelstidning — skulle halva vuxit de stora Stock holmstidningarne oförkapandes öfver hufvuslet. Om landsorlspiessen någonsin — hvad vi dock ske hafde oss bekant — skulle tillerkåut de till ormatet större, i tåtarenummerselsd utkommande, tochholmska dagbladen nagan supremati ölver g; så borde den af-hamarilla-tidningarne jorda uppsäcklen visserligen landa landsortspresen till berömmelse och den sama liberalismens imner till mycken hugnad. Men som saet är, hafva aldrig hvarken fint eller erkänt tillvan af ungon dylik Stochholmspressens supremali, ch för oss reducerar sig såletles kela den ÅskeM-Johansonska uppfinningen till ett rätt och slätt nep alt tussa ihop den såkallade liberala Stackolmspressen ech den liberala landsortspressen. etta är diet närmast afsedda åndamalel med ppfinningen och basunandet — divide et impera ar kamalilla-partiet nu under sin vanmagts daär adopterat till valspråk och strategisk basis. j i jerm are churu icke mindre vigtiga ändamåL med uppsinningeu och basunerandel, är alt krämma för den farliga busem, raclihalismen, ch samla sorl öfver reformvännerna. ARalurligtvis svara vi endast för oss sjelfva, men funna då försäkra Minerva och den konstitutiole, det vi äro så litet smickrade af deras uppcht att landsorispressen vuxit Aftonbladet och . Allehanda osver hufvudet och af den likales från samma håll gjorda förklaringen, att den aklion, hvilken vi tillhöra, redan är en ntakt It vi deröfver icke blifvit en enda härsmån höe ställde i vär egen tanka. Iche heller koma vi hädanefter att ställa oss i någon som Ist annan position till Aftonbladet eller. D. Alhanda än den hvilken vär lika eller olika pinion kan framkalla. I öfrigt är det ingenting indre än beshedligt al Gumman Miuerva och ubben den Konstitutionetle? att så der föröka att ställa till oenishet emellan goda vänner eb trogna grannar. Och minst af allt är det shedligt att reta de stora Stockholmsdagbladen II vrede mot ett anspråkslöst landsortsblad, som sgenting annat begär, än att få hafva sin egen verlygelse ölver såväl Minervas och den koniilulionelles reaktionåra-, som äfven Aftonbladets eh D. Allehandas sammelstass-tahtih. — Så myeet hbyad Minervas och den Konstitutionelles splittnassörsok beträffar! Hvad återigen det respecra reaktionära partiets bemodanden, att med tt basunande öfver radikalism samla sorl öfver lormvånnerna, så äro också de utan all kraft ;h verkan i en tid, som är så helt olika och långt skiljd från den då Jerickos murar ramde för trumpetoch basunslolar. Men kuru hänger det då i sjelfva verket tillmman med den radikalism hvars organ vi och igre andra landsortsblad skola vara och huru och hvad sätt är det beskaffadt med den opposilion ot de stora Stockholmstidninsarne hvartill landstspressen såa oförhappande gjort sig skyldia? som oss litet närmare skärskåda dessa båda Den konstitutionelle har såsom radlikalismens Mncrförare utpekat Östgötha Correspondenten, ; jajaden, Mjoiner, Norrlards-Posten och Göeborgs Handels och Sjöfarts Tidning samt derd tillkännaginvit att denna radikala fraktion kom pressen redan vore on makt och hade sitt. rnämsta stöd i Borgareoch Böndestindens ojorileter vid innevarande riksmöte. För vär el skatta vi oss lycklige att hvad statsshickets esormerande beträffar tillhöra den sida på hvilen Borgareoch Bondeständens, d. ä. nationens ajoritet står, och vi äro i så fall villige att med ädje erkänna det den Konstitutionelle har rätt silt sörmenande att den fraktion af pressen, vilken har sitt stöd i nationens sympetbier ockbär en mekt och till på köpet en makt, som n med hopp om seger bjuda spetsen äl alla vål halfliberala som antiliberala motståndare, länge den ej lämnar detta det bästa, enda svikeliga stödet. bå den Konstitutiowelle derhot utpekar såsom radikal, å. revolutionär, en fraktion af pressen, temtan han erkanner afva sitt stöd i de opinioner, hvilka hyllas al ationens majoritet, så kunna vi icke annat än behlara sådant för tämmeligen antingen vrängst eller ensaldigt, enär det väl är otänkbart att la. nations majoritet skulle önska och eftersträfva u revolution lika litet som nåägot annat som elst, milket ej vore förnuftsoch tidsenligt. d