god bvila med buslig bärd? Hvem, om icke; folkets söner?! Många af dem, drilna genom andens makt, öfverväldisa tusen hinder, utveckla och sull-! komna konster och vetenskaper, mildra sederna, upplysa folken, omgisva dem med denna hoda glans, som man kallar ära, och bilda sluligen den mest silvande källa för det allmänna bästa. Sålunda är det i hvarje land folket, som arbetar och kringsprider frukterna af sitt arbete, folket, hvars verksamhet kommer samhålJet till godo, folket, som är allra oumbärligast, för sjelfva samhällets vidmakthållande och välstånd. Frånskiljen den ringa hopen af förmånsberättigade, som endast vilja njuta: folket är menniskosläglel. Utan folket intet välstånd, ingen förkofran, intet lif, ty intet lif utan arbete, och arbete är öfverallt folkets lott. Hvad skulle blifva af samhället, om folket plötsligen försuvnna på samma gång. Några få skulle blisva qvar, strödda hår och der kring jorden, som de då skulle tvingas odla med egna hånders arbete. För att lefva, skulle de nödgas genast ikläda sig folkets skeppnad. Men i hvilket tillstånd befinner sig folket? Hvad har det att tacka samhället för, som nästan uteslutande består af folket och endast genom folket? Det är dömdt, att oupphörligt kämpa mot hinder af alla slag, hvilka utan uppreser mot: hvarje förbättring i dess belägenhet, hvarje minskning i dess bördor; man lemnar det knappt en ringa lott i afkastuingen af dess arbete; man behandlar det som odlaren behandlar sin verkhäst, sin oxe, och ofta ännu sämre; man pålägger det en andloös träldom, och dess elände är utan hopp. ..... Men utom hvad vi redan anfört såsom talande för personlighets-principen och bibehållande af den valcensus det förkastade representalionssörslaget antog såsom norm: så torde Frankrikes exempel vara mera än tillräckligt för alt visa alt ingen valcensus, är bättre än en för hög. — Må konnnittken ej lämna detta ur sigte. Hvad nu bildandet at den öfre kammaren beträffar, så kunna vi ej förstå huru man vill tillskapa en olika med den i det förkastade förslaget, och likväl rädda de riksstånds anseende, bvilka ansett det förkastade förslaget för godt, med undantag af en eller annan detalj. Svårligen skall man lyckas i lösandet af detta problem, och lyckas man ej, så är arbetet utan ändamål; ty man kan väl ej antaga att Borgareoch Bondestånden skulle vara med om alt göra ett förslag hvilande, som, hvad grundprinciperna beträffar, stode i strid med eller afveke från det förslag, för bvilket de så nyss talat och voterat. Kommitteen torde då ej hafva annat alt göra, än att i allo vidhålla det fallna förslagets grundprinciper och inskränka sin förbättringsätgärd till detaljerna, sävida de som företrädesvis alltid se en sak från dess mörkaste sida, ej skola få rält i sitt förmenande att man i brådskan att få åvägabragt en representationsreform, kom: mer alt likna gumman, som, da hennes hu: brann, i häpenheten endast räddade eldtängen