Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1844, sida 2

korgare-och Rondeståndan erkänna deras vigt och ärde, samt derföre nåstar enhälligt bifalla dem. Så t. ex. fick man i Onsdags höra hos de begge llra-stånden, att borttagandet af ordet allena utur 4 Reg.-formen, vore att dekretera Rådsvåldet och ränka konungamakten, samt att ett föreslaget tadgande i 9, åsyftande att Rådgifvarne. äfven id laga ansvar borde i rådslagen iakttaga Rikets annskyldiga nytta, (nn står der blott gronodagarna och allmän lag) äfven vore att utsträcka tatsrådets makt. I begge disenssionerna hörde nan ständiga utrop om Med-Regenter, o. s. v. Jet läter sig likväl icke mer döljas, att allena-styelsen är förbi, så snart grundlagen redan stadgat, tt konungs beslut icke kan verkställas eller ätlvlas, såvida ingen svensk man i statsrådet vill getom sin kontrasignation ansvara för detsamma. De acto liksom de jure finnes således Medregent vid warje frågas afgörande. Då Konungen icke ensam can i alla grenar styra, och de som inom hvarje zren biträda honom, ansvara så väl inför Honom Sjelf som inför Nationen att de hjelpa honom stya. efter lag och samvete och begrepp om allmänt båsta: så är deraf en oundviklig följd, att de äro ett slags medregenter, hvar och en för sitt fack. StatsRådet, om det hos o-s vore hvad det borde vara, är säsom en solidariskt ansvarig ministere. en medregerande myndighet, sålänge konungen ät densamma egnar sitt förtroende; men hvilket äter helt och hället beror af Honom och hans egen öfvertygelse om sitt och folkets och landets gemensamma fördel. Men det år icke underligt att en sjelfsvälds-kår byråkrati söker att på allt sätt motverka erkännandet af detta sanna förhållande. Den ser alltid med glädje att konungen icke lemnar enväldet. ehurn lagen borttagit det; ty det är enväldet som aliena kan skydda embetsmanna-väldets ständiga olagligheter och skydda dess många missbruk mot upptäckt och bestraftning. Byråkratien har häri en måktig allierad i Bördsaristokratien, som ogerna ser sig åsidosatt för en korps, hvilken beror af folkets opinion; denna aristokrati vill hafva för sig ensam tillträdet till och inflytelsen på konungens person, och vill derför alltid en kammarilla-styrelse. Med dessa punkter, kunde dock gerna nu gått huru som helst, ty lefva icke principerna, gälla ej begreppen bokstafven förutan, så gör denna föga till saken; men rent af oförskåmdt är det. att ett Svenskt Adel-tånd ännu i vår tid, kan emot alla de öfriga och emot hela nationens länge och fast yttrade tänkesätt motsätta sig afskaftandet af titlar utan embeten. Äfven det derom föreslagna grundlagsstadgande, blef i gär genom Adelns beslut tillintetgjort, oaktadt Presteståndet härom förenat sig med sina politiska vedersakare, Borgare och Bönder. Adelnen som stred för detta missbruks bibehållande; ty missbruk är och blifver likväl alltid denna ifrån envåldstiden vibeligtlna sed att utdela värdigheter och titlar, utan motsvarande embeten; emedan i grundlagen ingen sådan rätt åt konungen medgifves. Diskussionen härom var i går pa Riddarhuset mycket interessant. De giltigaste skäl anfördes för stadgandets antagande, och på andra sidan framstod svagheten i bevis, naken; men den roterande massan var sig lik, — och förändringen afalogs. Så går det väl med de öfrige: hvaribland i synnerhet förslaget att i Reg.-formen införa en bestämd föreskrift angående vilkor för utlånnings naturalisation, samt ett stadgande om föredragandes pligt att vägra kontra-ignation. då konungens beslut strider mot allmän lag, åro de vigtigaste. Efter hvad på Riddarhuset nu passerat i nyssnämnda fraga om Titlars afskaffande, skulle Konungen äga ett förträflligt tilltälle att gifva den, redan så mycket impopulära majoriteten, en stor och säkert af hela nationen gillad lexa, om Han låt utfärda en allmän Kungörelse, att som Regeringsformen icke antyder någon Konungens tätt att förläna andra vårdigheter. ån Greflig, Friherrlig och Adelig, samt titlar utan motsvarande embete hvarken äro väl förenlige med den ordning, som bör råda inom embetsoch tjensteförhållandena, eller med den allvarliga önskan som Hans Majestät, lika med Svenska folket hyser, att fafänga och öfverflöd icke ma uppmuntras, så ma för framtiden ingen ansöI kan härom af vederbörande emottagas eller anmälas. Ett sådant Kongligt beslut skulle atminstone visa, att Regeringen icke delar tänkesätt med den obetänksamma hop på Riddarhuset, som under aberopande af Konungamaktens bästa, motsätter sig all nyttig reform i Svenska samhället. och som likväl synes handla i interessen alldeles främmande för Svenska folkets och Dess Konunga-ätts sann skyldiga bästa. EÅ vw — — I AA Lt 2