iinii D hörer, icke meddelar denna lillsredsställelse, icke helar massans djupa ysychiska lidande, bevisas bäst deraf, att det just är emot denna asdöda bokstaf, som dess fanatiska ifver är närmast rigtad. Pietismen är folkets egen högljudda, hotande protest emot ett tros-system, inom hvilket det icke finner någon kärna, emot en död form, ur hvilken lifvet for län: 20sedan vikit. kan man ölvertyga oss, att det ännu tjenar lill någonting att understödja ett dogmväsende, en kyrkoinrättning, hvars bristsallighel, ja, tomhel icke längre undgär den mest ohildade solkhop? (hör, hör!) vilkoret aft astadkomma en återupprärtelse af det religiösa lifvet, af Tron, såsom förnuftig tro — ty såsom känslotro Ian Tron numera icke blifva annat än hvad den thyvärr blifvit: ett slags vansinne — är, theoretisbt, att medzifva vetenskapens inslytelse på sheolozien. och, nraktiskt, äl folket, genom bildandet af vär lisa presimän, meddela resultaterna af tidehvarfvets forskning öfver de högre tinzen. Vi halva i en föregående artikel om det theologiska studiet framhållit nutidens billiga sordringar i afseende på presibildningen: man jemtöre dermed det motsvarande förhallandet i värt sädernesland (hor l). Man eslertänke, på hvad grad af vetande den församlinaskirare måsle helfinna sig, som — i likhet med hva:l numera ofta inträffar (bör), — leder och underhåller den beklagansvärda råa massans fanatiska villlarelser, — som iilltror sig att i tal och tryck offentligen uppträda till att försvara, ja ytterligare slegra en religiös mani, som trampar samhållels, sedlighetens, förnuftets alla lagar under fötterna. Vi vilja icke pästå, att ett slikt förfarande hos dessa prester är rentat liychleri: thyvärr berättigar oss icke det slags uppfostran de erhållit. och hvars beshafsenhet vi rätt väl känna. till ett slikt antagandefhör!): de kune2a, Gud bättre, mena uppriktigt nog. Men läter det sig da längre försvara, att lemna folkets väl och ve i händerna på sådana ett civiliseradt samhälles halfbarbarer? (hör!) Innebållervärtid icke tillräckligt tydliga tecken, att äfven här mäste sörestå reform eller — underå gång? Men Pietismen har äfven en annan sida, från hvilken den icke blifver främmande äfven för de så kallade bildade klasserna. ben är, kan man säga, lika manasidig, som den till sin yttre form är omvexlande. Den är full af motsågelser och inkonseqvenser, hvilket kommer deraf att den saknar allt egentligt innehall, all objektiv halt, att den är en blott och bar rörelse, ett abstrakt sinnestillstånd, en sträfvan hos subjektet, utan medvetande om ett bestämdt söremal. ben försoning, som den eftersöker, sinner den i sjelfva verket aldrig; ty när den finner densamma, har den redan upphört att vara Pietism. Till alt närmare bestämma Pietismens egentliga väsende, åfven ur vetenskaplig synpunkt, meddela vi en bearbetning al en uppsats öfver detta ämne, som för nägra är sedan var synlig i en utländsk tidskrift, och som, på ett märkvärdiet träffande sätt, låter sig tillämpå på de motsvariga phenomenerna i vårt sädernesland. Ty Pietismen är lika allmänt utbredd i hela det protestantiska Europa, som den öfverallt framträder med förunderligt enahanda yttringar. Det gisves tre slag af Pietism: den ordinära, den förnäma och den hierarkiska. Den förstnämnda drager sig tillbaka från verlden och dess barn och förblifver döf för deras röst: denna Pietism kan man äfven kalla den ensaldiga. Den andra ställer sig i omedelbar beröring med just de aldraverldsligaste verldsbarn, de förnäma; — hos dem skulle den också helt och hållet förvandlas till verldslig, om den icke äter i den kyrkliga eller hierarkiska Pietismen negerade detta förverldslizande. — —