är förhanden mellan denna känslans religion och dess fordringar å ena och den torra dogmatiska Ralionalismen å andra sidan, likalitet kan bestridas, att ett srodsslut dem emellan genom enderas öfvervinnande icke står att vänta. Ty den enhet, som sökes, den försoning med det Gudomliga, som all religion åsyttar, finnes så mycket mindre på Rationalismens sida, som just dess karakter är söndring, och Rationalismen ingenting annat är än en analys, en upplösning as den naiva omedelbara trosläran förmedelst förståndet. Inom denna naiva, oskuldsfulla tro äter, hvartill bietismen sträfvar tillbaka, finnes visserligen försoningen, men såsom omedelbar, d. v. s. den finnes endast såvida som den ännn icke blifvit underkastad forständets upplösande, söndrande granskning. Den inre försonande akten i all religion heter Tro: der den icke finnes, finnes icke heller sann religion. Rationalismen saknar denna tro; ty den är just rigtad emot densamma; och när i ett rationalistiskt system Tron icke är utesluten, har man tillegnat sig den endast såsom en yttre nödhjelp, för att dock omsider komma till ett positivt resultat. ben rationalistiska theologien är till sitt väsende kritisk, och liknar äfven deruti den kriliska philosophien att den, efter att hafva nedrifvit all bestäende dogm, slutar med att yrka obevista och från dess ståndpunkt ohevisliga postulater. Den synes hafva användt tankens makt endast för att bevisa tankens impotens. Emellertid är dermed oskuldens och omedelbarhetens paradis öfvergilvet, kunskapens frukt är plockad: och det är lika omöjligt att stanna på en så otillfridsställande punkt, som att återgå till det sordna naiva tillstandet. Tron måste fullt bemäktiga sig sitt innehall, den troende blifva ett med, lefva uti detsamma: detta låter sig göra genom Känslan; ty den eger fullhet och rikedom: icke genom Förständet; ty detta förlorar sig i oupplösta motsatser. Skulle det således, frågar man, enligt det söregående, vara hlandervärdt om det religiosa behofvet nu, sedan Förstvändets otillräcklighet blisvit insedd, kastade sig tillbaka på Känslans område och sökte återvinna det oskuldstillständ, den enkla lära, som utmärkte Christendomons första tider? och är ur denna synpunkt Pietismens sträfvan icke värd all uppmuntran? Vi hafva häremot blott den enda invändningen, att det är omöjligt. Den omedelbarhet, till hvilken man återgår, är icke längre omedelbar. ben försoning, som man estersträfvar, kan ålervinnas, men endast såsom medelbar, medveten försoning, säledes i sjejfva verket uti en högre geslall. Det är Rationalismens förtjenst att hafva tvungit det religiösa medvetandet till äden ansträngning, hvarigenom det kan uppnå denna försoning: Rationalismen säledes — ehuru den sjelf saknar det oundgängliga vilkoret för all religion, det enande bandet, den försonande tron — är likväl ett högst vigligt och nödvändigt moment i det religiösa medvetandets utveckling. Den nu pågående, än i vilda paroxysmer, såsom bland Läsarne, än i fanatiska anathemer, såsom bland de bildade orthodoxa, utbrytande striden mellan Känslans och Förståndets religiösa behofver eger alt vänta en försoning; men endast uti en tredje högre spher: uti Förnuftets religion. Ty denna eger gemensamt med Känslans religion den försonande kraften, den eger Tron, här likväl såsom speculativ tro. Den enhet med det Gudomliga, som omedelbart och potentielt ligger uti Känslan, är uti Förnuftet medveten, aktuel, begripen, och utgör den lenda så beskaffade enhet. den enda tillfredsställande försoning, hvartill det religiösa medvetandet nu har att sträfva: likasom äfven otvisvelaktigt den speculativa tron med sitt lefvande innehåll, sina rika resultater, genom ett bildadt och dugligt presterskap bibringad den stora allmänheten, är det enda medlet att till en lycklig utgång leda den nu inträffade krisen i det religiösa lifvet. Vi äro öfvertygade, att hvarje steg man tager att hämma den vetenskapliga forsningens framsteg i theologiska ämnen, blifver ett steg till att underblåsa seberyrseln hos folket, och elt steg närmare till en revolution, hvars följder icke låta sig beräkna. Således, skall man utbrista, för att rädda Religionen skall man släppa velenskapen, dess värsta fiende, midt in i dess eget läger? Är då vetenskapen verkligen religionens fiende? Ilan den icke redan bevisat densamma vigtiga och broderliga tjenster, och kan religionen verkligen numera umbära den? vi vilja här icke besvara dessa frågor. Nog af! bjelpen må synas huru bedrösig som heldst, — det sinnes ingen annan. Man bar att välja lemellan ett mer och mer kringagripande känslans vansinne hos folket,