Intellisensbladet en uppsats, som i det nårmaste öfverensstämmer med hvad vi redan röranpietismens princip yttrat. Uppsatsen lyder salunda: Om vår tids Pietismz. Ett phenomen, som i våra dagar ovilkorligen påkallar den största uppmärksamhet, är den, såsom det tyckes, mer och mer i vart fädernesland under vexlande gestalter, men med föra varierande innehåll, kringgripande s.å k. Pietismen. Sedan vi uti en soljd af uppsatser i det föregående sökt fästa allmänhetens uppmärksamhet vid den theoretiska sidan af vara religiösa förhållanden, torde tiden vara inne att älven egna en undersökning åt den praktiska, heldst vi af de nyligen timade fanatiska uppträdena inom Erkestiltet erhållit en bedröllig, ehuru icke oväntad anledning dertill. Det lider ingen tvilvel att det s. k. Läseriet, såsom pietismen i sin gröfre gestalt bos oss kallas, med rätta anses såsom ett symptom al nyvaknadt religiöst lif, och i denna egenskap äfven skattas såsom ett hugnande tidens tecken. Folket, massan, har deruti uttalat en högljudd, mångenstädes våldsam protest mot det stela sormväsende, hvartill vår dogmatism urartadt, och hvaraf det sria vetandet visserligen känner sig bundet, men hjertat söga lisa och tröst har att hemta. Medvelandet har gäll ett steg djupare nu än för sekler sedan, och söker oroligt efter en form för den chaotiska aning om en högre kunskap, hvaraf det känner sig gripet. Utan fråga ligger ett djupt religiöst behos, ja, än mer, en viss spekulativ förmåga hos nationen till grund för de genomgripande rörelser, som utgöra Pietismens phenomener. Men besynnerligt nog synes man anse detta tillständ af sjuklighet — ty ett sådant är det onekligen — antingen kunna med tiden bota sig sjelst, kunna, om det med en mild anhelalion underbläses, utveckla sig till önskvärda resullater, eller sa småningom motverkas medelst yttre, låt vara. ganska milda och humana korrektiver. Man bar dervid sorbisett å ena sidan, att den verkande orsaken till de sjukliga paroxysmerna visserligen kan i sig vara ett godt tidstecken, utan alt dersöre den rigtning, hvaruti den verkat, behöfver vara den sanna och enda, att den tvärfom kan innehålla den gröfsta villfarelse, den vådligaste irring; å den andra äter, att det onda icke låter sig stäfja i sina enstaka phenomener, utan i sin rot, och att denna tränger för djupt ned i nationens innersta för alt kunna eller böra uppryckas. Elt nationelt lidande af denna art låter sig lika litet beherrskas och ledas af en jesuitisk konnivens, som det låter sig botas eller qväfvas af tvångströjor eller laxersalt, maktspråk eller dogmatism. Ty det sortlesver med tusende lif i nationens innersta religiösa medvetande: det är en sjuklighet, men endast såvida, som det är en kris, hvilken genom en klok behandling kan och måste leda till helsa. Pietismen är den blotta Känslans, det blotta Hjertats religion, är Rationalismens bankrutt och dess argaste fiende. Också är Pictismen ett den protestantiska kyrkans barn, och, strängt taget, kan man väl säga alt den uppvext i bredd med den inom denna kyrka sig mer och mer utvecklande Rationalismen. Rationalismen är Förständets religion: och vår dogmatik, sådan som den nu går och gäller för ortodox, är ingenting annat än ett det platta sorständets och den blinda bokstafstrons gemensamma fuskverk, hvaruti man finner spår än af det förras, än den sednares ölvervigt. I följd af de sednare ärtiondenas tillgöranden blef Förståndets primat afgjordt, och med detsamma inträdde i det kyrkliga medvetandet den söndring, den oöfvervunna motsats, som karakteriserar allt blott och bart eller öfvervägande förständigt. ben förening mellan det menskliga och gudomliga, som denna rationalistiska dogmatik genom Tron söker åstadkomma, är och förblifver en blott postulerad, en yttre och overklig. Den bildade allmänheten insåg snart bristfälligheten i denna lärobyggnad, tog sitt parti och slog den alldeles ur hågen, — den stora massan kände denna bristfällighet, tog saken mindre lättsinnigt, återgick till bibelordet och derifrån slutligen ned i sina egna hjertan, samt sökte i dessa känslor och rörelser en temligen tvungen, godtycklig försoning. Ålven Bibelu skall efter hand förlora sin auktoritet. Tv det hafver sig i sjelfva verket så med all tradition, som vill gälla såsom norm för tro eller handling, att den icke utan en viss användning af förstånd kan fattas eller utläggas: det är således ingenting naturligare än att en religion, som ytterst och endast stödjer sig på känslan och hjertat, slutligen måste protestera icke blott emot förståndets auktoritet i allmän