nnster och spelade ritornellen till Kaspars sang Iq Friskytten: Här i jordens jemmerdal etc. C., och på något afstånd deklamerade en djup, då asstämma samme jågares ord i kulstöpningsenen: Samiel, hjelp! Samiel hjelp! hvar-i sler allt åter blef tyst, liksom för att gisva summan tid att fundera öfver denna märkväriga händelse?. MH Att de konservative, några dagar före elekÖorsoch bänkmansvalen inom Adelsoch Preeståndet, icke voro fullt säkra på sin sak, an man se af en i Svenska Minervu för den ASs:de i denna månad belintlig tirad, i hvilken on, under många rynkningar på näsan, mouerar sig öfver, att partiet för det hvilande Eepresentationsförslaget redan var på fullt reda tter med sina anstalter på Riddarhuset, då on deremot tycktes tvifla om, att man varit ka qvick på andra sidan. — Nu visade emelrtid utgången, att gumman för den gången rna kunnat spara sin räddhåga; men emelertid är det alltid bra, att från det hållet afva erkändt, att reformpartiet icke försummat it göra och verka hvad på dem ankommit för en goda saken. De liberale solkombuden hafa i sina hemorter tusentals medborgare, som Med spänd uppmärksamhet följa händelsernas ing, och det skulle således alltid djupt smär-i M dem, om de läte något tillfälle att gagna säMerneslandet gå sig ur händerna, allrahelst om de gjorde det på ett sätt, att de konservative sdan kunde triumfera öfver, att de genom sin erksamhet vunnit en sak, som de liberale geom sin oaktsamhet och liknöjdhet förlorat. Uti Mrågavarande fall hafva de dock, som vi se, malt sina saker på reda fötter, och detta är Mock alltid en tröst i motgången. — Den qvicker, Adelsoch Presteständet i sina evolutio-. Her ådagalagt, saknar emellertid icke sin stora, ÅUsfärkvärdighet. be hafva redan i ord och handng ådagalagt, att de under loppet af riksdawfen ämna att till det yttersta kämpa för priJilegii-och kast-intressena; att de vilja med all pakt sätta sig emot den stora reformfrågan; Ht de, med ett ord, nu, såsom i sordna datfkr, vilja uppbjuda alla sina krafter, för att Ultta en damm mot det element i staten, hvilset med hög röst och på grund af de mest UAsvertygande skäl fordrar att blifva förklaradt Mayndist, fordrar att blifva behandladt annorManda, än såsom en bastard, eller en tjensteavinnones son. Må de, om deras fördersliga waner lyckas, inför Gud och esterverlden svaåh för sina egoistiska och herrsklystna sträfvanmen! Inför menniskorna, inför dem, som de uffirneka deras i förnuftet grundade rätt, kunna Me det ej, åtminstone icke usan att taga sin ulllslygt till dialektiska spetssundigheter, advokariska konstgrepp och macchiavellisliska prinNaper. — GAE.2 W u uk . . . Nå, hvad tycker du om H. M:t Konungens ronsal? Ester milt sätt att se, är det det salsirdigaste, det mest flärdsria och sannt Koungsliga, som på många sekler blifvit hållet en Svensk regent. väl skulle måhända mången sva önskat, att II. M. Konungen deri något Mera sramhallit Representationsfrågan; men då aan besinnar, att Han är den verkställande och sihsens Ssänder den lagstiftande Makten, kunse han icke, i min tanka, handla i mera äkwäl konstitutionell anda, än då han högtidligen mplvar att rätt och sanning styrka, upplysning h utveckling af de ädla och redbara egengaper, hrilka utmärka Nordens allvarliga och ofMaflfulla Söner, fråmja och befordra. Detta Hör, tills vidare åtminstone, vara oss nog. I Betta löfte innehålles så mycket, ja nästan allt, om, om det uppfylles, vi någonsin af en Reent kunna pretendera. Ilvarpå stöder sig de representerade samhällsklassernas fordran på elaktighet i Nationalförsamlingen och dess värf, ; ej på sanning och rätt? Nå väl: vår Koslung har ju inför Rikets Ständers församlade ambud gifvit sin högtidliga och konungsliga förssikran, att Han vill rätt och sanning styrka, Het vill säga: låta hvar och en af landets inneAyvgsaare full rätt vedersaras. — De renade beArepp om menniskorätt och menniskovärde, hvilda allt mer och mer blifva tydliga för solken, Hvad äro de väl annat än resultater af uppIsningens framsteg? Välan! äfven dessa bar är Konung lika högtidligt lofvat att befrämja. låtte det blott tyckas honom, att, dä han en äng vill sätta sina löften i verkställighet, kunåa öfvervinna de aristokratiska och hierarkiska Minder, som ofelbart skola ställa sig i hans väg! eti osvikligt medel bar han till att kunna uppå sitt ändamål, och det är: att med full tillit ÄUpptråda såsom en folkets man, i detta ords bkönaste bemärkelse. Nationen skall ej svika: Jin Konung; den skall jemna höjderna och fylla rådjupen framför hans fötter; den skall dela gans sällhet och hans ära; den skall visa verlHen, hvad en populär konung och ett kungligt innadt folk förmår uträtta. (Fortsättn. följ.) Inrikes.