LT Insändt. (Fortsättning fr. N:o 56) Ansåndaren tror, att hvad han redan varit i sälle anföra, rörande det olämpliga, det förstsvidriga i att pätruga menniskor en statssligion, lika godt om den god eller dålig, borSR vara nog öfvertygande för den, som ej sjelf är ett fett pastorat, domprosteri eller biskopsBft antingen redan i handom eller åtminstone spe. Ty för att hinna till sådana personers vertygelse, för att bringa dem till erkännan, behöfde förnustsgrunderna kunna besegra det gasle af allt segt, som är kast-interesset, bedide de kunna genomtränga eller ötsersliga de Iverk, som under sekler blifvit af den hierhiska fortifications-konsten uppbyggd af tisdetunnor, och bakom hvilka dessa statskyrka stridsmän förskansade fäkta pro aris et fod. å. såkta för andelig liknöjdhet, folkets dummande och lojhet, för lionde-gäss, tiondeIm tionde-spanmal och båskmat, m. m. dy, hvaraf de utkorade, de nära nog oafsättliga rici hafva att fröjda sig till dödagar, så framt någorlunda hålla tungan rätt i munnen och e alltför fräckt trampa kyrkooch borgerliagen under fötterna. Insändaren vill sålevad förbigå yttranden öfver saken, fällde af perPer, sådane som en Benjamin Constant, Zasfyria, Joh. Schön, Mohl, G. v. Beaumont, a liard, Pages, Fi irst Puckler -Muskau, m. fl. 3 stämma samtelige deri ölverens, att slatsrelian under alla möjliga former, är det värsta jliga binder för all andelig utveckling och ciskation, som man kan tänka sig, och ett allJes tillförlitligt medel till statens forders. llirien villnar med dem, och de länders närande ställning, hvilka, i beröring med civilionen, bekänna Islamismen såsom statsreliborde för alla fria folk vara en högljudd ning. Troligen skall man icke härvid underI att anmärka: att Islamismen och Kristendon äro två så olika sactorer att aldrig samma dukt kan framstå af deras verksamhet, liksom den allena saliggörande katholska statskyrkan romerska kejsaredömets fall blef det yttre manhallande bandet för civilisationen. På DH första anmärkningen vill Insändaren svara: producten af Islamismens och Kristendons verksamhet visserligen ej kan blifva denma, men väl producten af dessa båda reliners stillastående; ty allt stillastående medför uttnelse och förfall, och all statsreligion är a nog stillastående, — den smula rörelse och tatsreligionsprincipen medgilver, splittras i ; selylmakeri, förkättringsbegår, sörsöljande, m d., och fördröjer endast, förhindrar ej förfet och förruttnelsen. Hvad den andra ankningen beträffar, rörande den tjenst, som allenaherrskande katholska statskyrkan, vid Ferska väldets fall, gjorde civilisationen; så vill ÅAlindaren dertill svara: att också det i och för förderfliga, någon gång under bistra tider i Adsandens händer blifver ett medel till det a, men undantaget gör ej regeln, ocli det af denna orsak lika litet skäl för ett till vetande om sina menskliga rättigheter vakt folk att bibehålla en det fordom påtrugad :Bsreligion, som att bibehålla ett despotiskt j selsesätt, derföre att detta styrelsesätt under alt gå sönder i sina fögningar, både varnytoch nödvändigt. Men för den, som kan och vill se, som förr att särskilja de båda begreppen stat och a, torde det ej heller vara svårt att inse dåraktiga, det förnuftsvidriga i dessa båda ot, som i evighet ej kan blifva till en lefvanbo organism, utan i stället blir orsaken till båAstatens och kyrkans försall. Insändaren kalBe denna kyrkans och statens sammangyllring uftsoch rätts-vidrig, och männe man med ra grundade skäl skall kunna visa honom orätt. Ty till det allmänna da menniskoförståndet (icke en gång förnufvågar Insändaren tryggt hemställa, om en asaniska icke kan vara en vis statsman, en om dig fäderneslandets försvarare, en god make, ser och broder, en god och rättskaffens mena och medborgare, utan att tro på Bibelns omliga ursprung? Måste icke en man, som s-Kdelsevis icke kan finna något för sig tillfredsMande i den af regeringen och politiken auk.äserade statsreligionen, undandraga ett åldt sadernesland sin tjenst, så vida han vill -Edla och tala öppet och icke hyckla en tro, SM han icke känner hos sig lesvande i anda sanning. Må mängden af menniskor, så embetsmän som andra, så väl kristne som nomedaner, på hvilka civilisationen inverkat, stå och med handen på hjertat och öppet ra, så vida det är möjligt, att deras reli— 2 3. 2, ES o OO in 2 2 2 E. D — — g. C — —2 5 2 2 E 2 2 S: ——.. — n——.— TV —— 2x of o f m11ö owmoov