Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1844, sida 1

imellertid troligen ännu en gång ej allenast till detta vigliga ämne i allmänhet, utan jemväl till den Spensiska boken särskildt. Befordringar af vigtigare beskaffenhet hafva, sedan våra senaste reflexiover öfver detta ämne, egt rum tvenne, näml. Amiralen Gyllengranats till Stats-Råd och Chef för Sjöförsvarsdepartementet samt äldsta Hofrätts-Rådets i Hofrätten för Skåne och Blekinge, J. Berg von Lindes till President i samma Hofrätt, eit par befordiingar, hvilka, i vårt tycke, ej kunna annat än på det högsta gillas, så framt man eljest öfverhufvud gillar bibehållandet af de dyra presidentplatserna i vårt fattiva land. — Stats-Rådet Gyllengranat bör vara fullt vuxen sitt kall, och, att han ej ensidiet är tillsilven skärgårdsslottan, anse vi för intet fel hos honom, då ensidighet deremot redan är elt stort fel hos hvarje statsman, äfven om den skulle vara vänd mot den skenbart bästa sida. Också är vår mening, att det alltid blir nodvändigt att ega åtminstone en så stor örlogsflotta, alt vi kunna hindra fienden något innan han just nalkas våra kuster, hvilka, ehuru på de flesta ställen ganska kinkiga, dock på många äro så öppna, alt landstigning kan ega rum hvar som heldst, isynnerhet sedan man tillåtit vår farligaste fiende att uppgöra kartor öfver dem. — Presidenten Berg v. Linde skall vara en hederlig, redbar man af mycken förtjenst, såsom embetsman, uppdragen inom det verk, hvars Chef han nu blifvit, således känd och aktad af dess ledamöter, hvilka af honom äro lika kända. Enighet och kraft bör derför fortfarande komma att herrska inom hans domstol, mahånda den numera mest aktade i Sverige; och hvilken uppmuntran att således se sig kunna stiga gradvis på den bana, man valt, till dess högsta värdigheter, utan att behöfva gå några bieller krypvägar, eller se sig undanskufsad af intrigörer och lycksökare. Hade deremot Juslitie-Rådet, Grefve Snoilsky, som mycket lär bafva åkat och fiskat efter presidentstolen i Skånska Hofrätten, erhållit den, som varit ganska troligt under förra regimen, så hade det varit att uppenbart trotsa ständerna, och att undandroga honom deras ytterligare opinionsyttring; ty han var, som man vet, hardt nära att utvoteras ur Högsta Domstolen vid förra riksdasen. Detta insåg, utan tvifvel, också konungen och lät deraf slyra sitt handlingssätt, oakladt hans fader skall hafva gifvit S. löfte om platsen. Det är dessutom första gången en så rättvis handling blifvit verkställd af någon Svensk styrelse, att älsta ledamoten af ett verk blifvit befordrad till dess president. Måtte konungen fortfarande hylla denna enkla princip så snart ej subjekternes egen oduglighet eller andra omständigheter göra dess tillämpning omöjlig, och det skall ej litet bidraga dertill att förvärfva honom det årofullaste af alla en konungs tillnamn: Den rälträdige! Man bar Gudske las! många utsigter dertill. så hafva vi hört talas om en besordring inom kyrkan, hvarvid konungen sjelf mottagit en ansökan, den s. d. Stalsrådet och framtida Biskopen m. m. Heurin bortvisat, och hvars ösfverlemnare, såsom len mest förtjente, äfven blifvit utnämnd, samt om en erkebiskopens deconfiture, då han komnit att anhalla om instruktioner för riksdagen, det konungen blott skall hafva åberopat gruadagen och bedt hans högvördighet resa till sitt lift och sköta det, tills han uppträdde såsom sitt stånds talman, vi hoppas för sista gången. Sdana indicer äro högst glädjan Je för folket, est de ej skola vara alldeles i de högmögenles smak. De få väl dock lof att sticka sin missljulande pipa i säcken och taga sig tillvara att nationen ej märker oråd; iy såras den i sitt heligaste intresse, en rättrådig regent, så förvandlas den till tiger. Erkebiskopens steg visar emellertid klart huru det fordom gick ill i alla vägar. — Vi kunna ej heller unlerlåta att, ännu en gång såsom goda tecken, omnämna de 5 pastoratens bortgifvande så kort öre riksdagen. TAG 2 sg aa q rr