Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1844, sida 2

svann? Sedan dess voro blott fem år jörslut ne; Öfversten hade grått hufvud, pannan oci kinderne voro betäckte så väl af fåror, som a lära. Sorg gör gammal i förtid. En nyvärfvad bade såsom simpel soldat in trädt i korpsen; han kallade sig Norrmand oct påstod sig vara Nederländare; han hade deser terat från Österrikarne och berömde sig mec fräck uppsyn, att hafva tjent alla Regenter Alven öfver honom sqvallrade de kloka i sta den, synnerligen skakade värden på Röda Lejonet betänkligt på hufvudet, då han såg honom i linien eller ledet, för sin längds skull, sti öfver de andra. Norrmand var en drinkare och pratmakare, han blef ofta hårdt bestraffad och blef snart förhatlig hos alla sina kamraler, som visste att berätta om honom ganska onda och sällsanima saker, och synnerligen påstodo att klockslaget tio från tornuret gåtlikt uppskakade denne tungbjelte, så att vid detta slag hans ansigte bleknade och fruktansvärdt förändrade sig och håret på hans hufvud reste sig på ända. Solen kastade sina strålar på spetsen af de aflägsna bergen, då från det ä nyo befästade slottet larmkanonerne dånade; tecken att en soldat hade deserterat. Ännu innan solen stod midt på himmelen drog Regementets stab in i staden och derelter förde någre bönder deserlören tillbaka. En trumma dånade doft och kallade till krigs