Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1844, sida 2

väcka. De bestörte lyste ned; det skarpa ljulst öppnade ännu en gång den döendes öga. Rosette stirrade emot Brillant — i detsamma Islog kyrkoklockan i staden tio — hör du det js? stammade bon ur det isade bröstet. DenIna timma var den tid, då du lofvade tillintetgöra mig och min lesnads lycka. Du har hållit ord; det har lyckats. — Men må denna timma alltid uppskrämma dig ur dina slröjders rus — och en gång döma dig, såsom du dömt mig. — — Detta var hennes sista ord; hon lillslöt ögonen och uppvaknade ej mera till lilvet. Det var sedan denna händelse månget år sörgånget; det fruktansvärda kriget nalkades sitt slut. Theodors föräldrar hvilade längesedan i frid på kyrkogården. Den melankoliske skomakaren hade hängt sig och var begrafven nära dervid på afrättsplatsen. Den arma Rosettes graf, af ingen vårdad och omsedd, var helt och hållet hopsallen. Theodor var förgäten ; under denna långa tid voro ju så många hjertan brustna, hade så många menniskor förblödt, att man för en enskild olycklig, hvarken kunde hafva tårar eller erinring. Då drogo de segerrika Preussarne in i staden. Småstadsboarne funno det underbart, att anföraren för truppen, Öfverste Wartenstein, lefde så ensligt, och ofta helt allena tillbringade långa stunder på kyrkogården. De kloka i orten ville så väl i Öfverstens namn, som i hans person finna likhet med den försvundne Theodor. Men var ej Theodor en yngling då han för