gardesregimenterna för reträtten från Wixis till lielsinge, och som omtalas i början af tolfte kapitlet. Redan Gustaf III:s exempel borde hafva visat honom följderna af dylika krastyttringar. De uteblelvo ej heller för honom; fast de ej kostade hans lif, kostade de honom, hvad Som måste vara mer sör en konung, hans krona. Hertig Carls bankett, på konungens sedelsedag, den 4 November 4808, som omtalas i 45 kapitlet, är endast ett nytt bevis, huru förråderiets orm, isynnerhet vid hof, oftast döljer sig under rosor. Den korta sammanställningen af sakernes tillstånd under det olyckliga 1808 års krig, som finnes från sid. 152 till 53, är lika målande, som sakrik och, beklagligtvis, sann! — De derefter följande port tterna af Excellenserna Wrede, Brahe och Fersen, äro högst interessanla och, som vi tyck lika. Den senares alltför högt drilna stolthet, var nog till en stor del orsaken tull hans förskräckliga öde, som alltid blir en skamföck, ej för Svenska nationen, cj ens för Stockholms innevånare, men för de då handlande eivila och militära myndighete erna, som kunde tillita ett mord inför sina ögon. Molnen hopa sig mer och mer öfver Guslaf Adolfs bulvud, hvilket antydes, medelst et samtal mellan General Armfelt och Statssekr. Lagerbring, hvars authencilet dock myeket betvillas, ehuru vi visserligen tro, att hvad som der är antydt, Gustaf Adolfs abdikerande till förmån för sin son, först var afsigten. — De fakte, som framställas i tredje uppträdet af detta kapitel, äro fullkomligt historiska, såsom Gustaf Adolfs okloka uppförande mot Ungelsmännen, hans höflighet mot Eherenheim m. m., men att Carl XII varit så verksam i alla intriger, jsom han framställes öfverallt i denna del, tro vi knappast, dertill var han alltför svag håde till kropp och själ. Sar var han blott den skärm, som intrigörerne elle patrioterne, hur man vill kalla dem, sköto framför sig, och missnöjd var han säkert ej med sakernas 4 ng. — kjierde uppträdet (på Beckers värdshus) är jemväl alldeles historiskt, eburu sammandraget från tre särskilda tillfällen. De planer, som der uppgjordes, voro väl också något för halsbrytande, för att låta hoppas en önskvärd utgång. Femte, sjelte, sjunde och ättonde uppträdena skildra i en fö ljd af scener Gustaf Adolss okloka envishet, hrarmed han alltmer håskyndade sitt fall, särdeles genom utkrålvandet af den femdubbla kontributionen till krigsgärd. då likväl ett så klokt förslag gjordes honom. som upptagandet af ett lån med amortissements-fond; men ban ville par force störta sig sjelf, och landet hade ovilkorligen följt med i djupet, om ej några starka händer, med Försynens hjelp, tillbakalållit det. Huru Gustaf Adolss befallningar för öfrigt blefvo åtlydda, äfven då de voro riktiga, bovisas af sista upp trädet i detta kapitel mellan Hertig Carl och Tibell, med dit hörande noter. Femtonde, sextonde och en del af det sjuttonde kapitlet upptaga beskrifningen öfver förberedelserna till den märkvärdiga 13:de Mars 4809, som störtade Gustaf Adolfs thron och grundlade den nu beståndande. De porträtter, som derunder utkastas öfver de handlandes personer och skildringen af intrigens gång äro högst interessanta och träffande. Gustaf Adolf är och förblir sig ohjelpligt lik, lika envis, lika tjurskallig, som Hertig Carl ofta, med skäl, kallar honom, förkastar han hvarje förnuftigt råd och vill, ända in i yttersta stunden, gå bröstgänges tillväga, hånar och misstror sina vänner, ger orimliga, outförbara besallningar, vill plundra banken o. s. v. Det är sannt, han var bragt till förtviflan; men, genom ett sådant handlingssätt, förvärrade han ju sitt tillstånd mer och mer, och försvaras kan han aldrig, buru också Författaren vill bete sig. — (Fortsättes.)