Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1844, sida 2

de och många händer voro verksamma, släcktes snart branden. Nu trängde hela skaror borgare, soldater, matroser, qvinnor och barn ned till hamnen. Ösver denna orediga massa, som ännu ej riktig visste hvad som skedt och icke kunde och ville tro hvad som berättades, uppgick morgonen och solen bröt segrande fram genom molnen. Ett par båtar syntes uti hamnen och när er trupp soldater skyndade till skansen, sprang der siste karlen derifrån ned i den väntande båten. som straxt stötte ifrån land. Soldaterna gåfvo eld, men båtarne voro redar för långt ute. Man såg de vilda sällarne svän ga deras bilor och hörde deras jubelskri; derpi kom ett stort skepp fram om udden och son det for förbi hamnen hissade det en flagga mec röda och hvita ränder, i hvars öfversta hörn glänste elsva silfverstjernor i blått fält. Den församlade massan svor och rasade: artilleristerna sprungo till kanonerna, men ack! de voro alla förnaglade. Kapten Plunkett for om bord på sin fregatt, och högbåtsmannens pipö ljöd, trumman hvirflade och fördäcket gjordes klart till strid. Många ansedda män och sköns damer kommo äfven om bord till kapten Plunkelt, som emottog dem artigt och vänligt sam inbjöd Herrarne att stanna qvar och öfvervara striden, ty svor han : — innan 6 timmar voro för lidna, skulle den fördömde röfvaren och hel: hans följe vara fångade och gamla Englands ärhämnad. (Fortsättes.)