Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1844, sida 1

Ni sår icke slickan, ty jag har äldre anspråk på benne. Jag vill icke en gång kasta en blick på henne, pustade köpmannen; men kapten, för Guds skull! hvad vill ni mig? Icke så högt, käre Herr Willby, svarade! Republikanern. Om ni är förståndig, så skiljas vi, tänker jag, som goda vänner. För mig till ert hus, der vilja vi i all hast uppgöra våra affärer, sedan gör ni mig sällskap på en liten promenad för att afkyla ert upphetsade blod, och i morgon är ni fri och då kan ni, bäst er lyster, kalla mig röfvare och mordbrännare; ehuru en klok karl, som ni, mäste inse, bättre än er småaktiga, odugliga regering , att hvarje misshandlad menniska, hvarje tyranniseradt folk har rättighet att fördrifva väld med våld, och bränner jag upp Whitehaven, har jag qvittat blott en liten del af den skuld England har att fordra. Köpmannen suckade och teg; men Paul Jones Isade muntert: Ni bär en inbiten fiendskap till vär nya frihet, jag hatar lika så häftigt detta smussiga England, vi vilja således icke göra hvarandra några förebräelser. Hvar och en bandlar efier sitt sinne och sin makt. Men märk väl Herr Willby, jag är ensam och hvad skulle licke Whitehavens magistrat gifva för alt i morgon kunna inrapportera till Statsrådet i London det det skändliga vidundret till röfvare Paul Jones vore fången. Se på mig, Herre; Jag är visst ensam, men jag tänker eå ut härifrån lika fri som jag kommit hårin. Med det samma visade han Willby en pistol och en skarp knis. Vid det minsta tecken till sorräderi,