Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1844, sida 1

Detta sade han i en leende och munter, men lock så kraftfull ton, att ingen vågade svara honom. Plötsligen vände han sig till de begse fruntimren och fattade deras händer med den mildaste vänlighet. Marya, sade han, ja, det är ni, edert milda ansigte är oförändradt detsamma som den tiden ni var så god mot den stackars Paul, och du Molly, som jag så ofta hölt i mina armar, som gret vid min afresa, som jag lofvade att komma åter, när jag blifvit stor och rik — här är jag, Molly, och Ar Willby har, tänker jag, ingenting deremot att jag håller mitt ord.a aKNck, Herre, Herre ! sade Molly rädd och kastade en blick på Ralf, som å sin sida såg åt fönstret, der en mängd vilda ansigten tittade in. Emellertid gjorde Willby ett försök att så osormärkt smyga sig sin kos, men bemärktes af Jones, som hejdade honom med de orden var icke galen, mitt folk omgifver buset. N är min fånge, men ert lif är icke i någon fa ra. Sätter ni dock er fot utom dörren, så kar jag icke svara för ert öde. 4 coch hvad är er fordran af mig?e sade köp mannen darrande. abet skall ni få veta senared, svarade Jone och vände sig till Blawerpoult och sade : Mi gamle vän, jag har en bön till er, som 1 icke får afslå: ni måste besöka mig ombord ty här kan jag icke, efter hvad som passera lemna er, det förbjuder mig både fruktan fc förräderi och omsorgen för er egen såäkel het. a aVill ni släpa oss till Amerika i slafveri: