trösta om utgången. kanske skall det sunda I förnuftet, den lifliga sosterlandskänslan, segra öfver alla dessa små hinder; kanske skola de, som snart resa från sina hem, för att ännui sitt oförstånd och sin inbilskhet motverka det goda, som nu skulle kunna uträttas, hitkomne sinna sig upplyste om vådan af en obesinnad handling. Mahånda skall allt slutas bättre, än hvad man nu bar skäl att af vissa omständigheter förmoda. bet vissa är, att skulle Adeln allena tillintetgöra nationens förhoppning på en snart och lugnt skeende representations-resorm, så skall äter i Svenska sinnen uppväckas minnena af alla de olyckor den ådragit fäderneslandet, alla de orättvisor den begått mot sina medborgare; och fältet för en oundviklig strid skall då öppnas, som måste slutas med dess undergång: ty — folkets seger är ej tvifvelaktig. Den betryggas af dess upplysning och dess rättmätiga sak. Låtom oss derföre hoppas ett godt slut på de fredliga negociationerna; men derföre icke upphöra alt rusta oss för den eljest oundvikliga krisen. Iivad som i synnerhet bör stärka detta hopp, det är den bitterhet och den hätskhet, som visas å de honservativas sida, emot reformen och dess anhängare. Denna öfverretning visar, att deras eget förlitande på sin kraft svikit dem; och att de sjelfva befara att sornustet, med sina mildare medel, sina skäl och slutsoljder, star färdigt att besegra fördomarne och passionerna. Något mera frenetiskt, än Svenska Biet, kan man knappast läsa. Det erinrar om Spaniens biltraste opinions-strider, och man skulle tro, alt en Stor-Inqvisitor styrde det. K