Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1844, sida 1

le våga att plundra här i hanalen? Men nåsot encelskt krigsskepp finns här icke på hela husten, det vet jag bestämdt. kapten Plunkelt har sjelf sagt mig att Hans Majestäts shepp, sregalten Anden om 24 kanoner, är det enda i Whitebaven. Om nu harlen hår verkligen är en sjöman; om Sorton sett ett stort skepp sätla folk i land; om skurkarne smvga bring huset: så är det visst möjligt, att denne hör till deras anhang och är skeppsshrilvare eller proviantskrisvare hos röfrarebandet: ehuru jag icke kan tro det, ehuru det vore en oerhörd fräckhet och ehuru de otvinelahbsigt redan i morgon-alla äro sangua och erpedierade. Säg, Herre, fortfor ban med värdighet, och som magistratsperson uppmanar jag er alt tala sanning, vet ni något om allt detta och står ni i nägon slags förbindelse med dem? För det sförsta. svarade David, och såg på Balf, ag er hand från min strupe. Ni börjar ait genera misa. I blicken, som ban häfade på sorpaklaren, och i den fasta tonen i hans språk låg naågot så öfvertvgande, att Ralis Hingrar liksom al sig sjelss:e släppie taget. livad er nu beträffar, lir winin, si är jag skyldig er sanning såsom magistratsperson, och sanning skall ni ock få. Jag hör visse: gen till det kricsskeppet, som i afton har synts på höjden af Whitehaven, och likaledes till det folk, som denne unge man såg fara genom bränningen. Jag sick här förbi på vägen till Whitehaven, händelsevis tittade jag i fönstret, fick se en scen som interesserade mig, trädde rvärmare och blef så väl emottagen, alt jag ännu ibelinner mig här.