Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1844, sida 2

i hans klo, sate Willby denne har för oss beskrifvit den heifveteshunden. Hans ansigte kan nästan icke ses för ett vildt skägg, ur hvilket blott ett par grymma Ögon gnistra och en ofantlig kopparnåsa sticker fram. Till sin natur är han en jätte, ingen kula, säger man, biter på honom, ehuru detta blott är ett dumt prat: men hvarje morgan åricker han blod, bvarefter han vralar som en tjur. Gud särbarme sig, ropade Marv, som hade talat sakta med sin man: ej Blawerpoult, det kan aldrig vara han. UIsemfrågade Willby. Ack. se Herr Willby, sade frun, när vi bodde i arbeyland, fanns der också en trädsördsmästare, Ned Paul, äfven Paul Jones kallad, som umgicks mycket med min gubbe. Han hade en gosse, John Pauli, en vild ofverdadig pojke, men god och vänlig ur hjertans grund. kom ett skälmstycke i fråga, var alltid Jobsmn Panl med: men han hvarken har eller skall göra något ondt, och stor synd vore det att tro det han blilvit en röfvare och mördare. Han kunde aldrig se en orältvisa vedersaras någon. Så fattig han var, hjälp han dock den nödlidande, och den svage skyddade han sved sina ringa krafter. vår j Molly har han ofta burit på sina armar, smekat och kysst, och kallat henne sin lilla brud. Jones hemsöktes ock af olyckan, och gossen ville icke hlitva ltrådgårdsmåstare utan gifva sig ut på hafvet, bort i den vida verlden. Fadern ville visserligen icke gifva sitt samtycke, men öfvertajades siutligen dertill af Blawerpoult. Vid afskedet, kysste vi och välsignade honom, och