god och klok, då frågan är om din framtid. Vill du? Ja, sade Molly sakta, men — Hör mig, afbröt henne ilawerpoult och framför allt haf förtroende till mig. Du har, Gudi vare lof! fött en erbar uppfostran, säg mig då uppriktigt, om ditt hjerta redan är på villovägar, och om du, utan att yppa det för mig, knutit en hemlig kärleksförbindelse med någon man, såsom unga tärnors sed väl är. Molly slog eldigt upp sina ögon, men rodnaden försvann från hennes kinder, när hon varseblef sin faders dystra min. Nej, nej! stammade hon sakta. Det är rätt, mitt barn, och det har jag vänfat af dig. Hör nu, hvad jag har att säga dig. Herr Willby från Whitehaven bar anbållit hos mig om din hand. Som han är en rik och beskedlig karl, har han fått wilt ja. Du vill väl icke låta din fars ord komma på skam! Fader, sade hon med häftig, men halfgväld stämma, jag älskar honom icke, du vill icke göra din Molly olycklig. Lycklig vill jag göra dig mitt barn, svarade den gamle skotten kallblodigt, och om du är ett godt, förständigt barn, så skall du lyda mig. Willby är visserligen ingen ung pilt med ett snutsagert ansizte och två och trettio hvita tänder; men i stället har han för hvarje tand, som selas honom, ett par tusen pund, och dertill ett vackert hus i staden och många skepp i sjön. Är du nog narraktig att al