talar man emellertid mycket om faran af ettfvw bond-regemente; om olyckan deräst i land ochir städer den arbetande (s. k. sämre) klassen skullelr algöra valen och skulle utesluta upplystare solk, samt utöfva en afgörande andel af lagstiftnings-å och beskattningsrätten. Men man betänker icke,s att de andra klasserna just genom sin öfverlägsna, enskilda ställning har ett så ofantligt öfvertag, att för dem ingenting är att riskera, men att deremot ingen bjelp är att vänta för de andra, om de icke efter sitt förtroende få påkalla a till ombud sådana, som de tro kunna verka och ; handla för sitt bästa. Om man nu t. ex. 1 Sverge skulle sammankalla en konstituerande ; församling, som för att lyckas och tillfredsställa , folket, skulle motsvara dess förtroende och ågafli dess tillit, månne man då ej helt naturligt före-! drog en allmän rösträtt? Männe man ens tänktel på att lemna åt den ene 6 röster och den andre I,og:dels? Månne man då ej tackade Gud, fört att sä köpå sitt försvar, sitt lugn och sin säkerbet, genom ett öfverlåtande till folket, att väljal. sjelf de sullmäktige, som allena kunde förmå det till offra lif, krafter och egendom för allas värd och fördel? Säkert skulle man det; men nu prutar man på en obetydlighet, och darrar af fruktan att se folket kunna uttrycka en allmän opinion. Sådan är uselheten i våra samhållen, att förnuftet icke kan tillvagabringa hvad olyckan och nöden slutligen måste genomföra. Det vore emellertid illa, om det äfven nu icke skulle vara möjligt att förmå kärnan af natiönen till den sammanhällighet och beslutsamhet, att sakens vigt inses. Sedan folket en gång fått sjelft, genom valda Ombud, organisera sina angelägenheter — sedan ordnar det nog af sig sjelf sakerna så, att afvägningen emellan de olika beståndsdelarne och af samhällsmyndigheter, samhällsmakter, lyckligt tillvägabringas. Det är ganska säkert, att skulle den första Riksförsamlingen utvisa att ett vådligt missförhållande funnes i den, så skulle Folk-ombuden vara de första att söka afhjelpa den. Att Ständs-ombuden åter icke äro villige att afhjelpa påtagliga osormligheter, det har Svenska folket sett i sekler. I Här i Stockholm äro meningarne väl icke på det hela mera obeslutsamme än i landsorterna hos den stora mängden. Men naturligtvis höres I här mera svårigheter och tvilvel, ifran alla de här talrike privilegierade klasser. Hvad som likväl här gör måhånda det mesta, det är, att af borgerskapet en stor del, och i synnerhet de srommaste och ensaldigaste, befinna sig så försossade och lurade genom det bär ogement utvidgade Ordens-sällskaps-lifvet, att de svärligen kunna visa någon sjelfständighet. En stor del af de inflytelserike Prester och Borgare äro införlifvade i ordnarne, och de, samt ännu mer, mängden af godtrogne och okunnige sådana, äro så förtjusta af alt få vara med en del förnämare män, och höra sig af dem tilltalas som bröder och vänner, att de ledas i ledband, äfven i hvad det offentliga lifvet tillhör. Man har alltför litet lagt vigt på detta förhållande å den ofrälse sidan. Man skriker på Adeln — på dess makt och inflytelse; men man besinnar ej, att det är de ofrälse sjelfva, som genom sin svaghet och såsånga göra sina ledare så mäktiga och djersva. Skåda blott på de föregående valen till riksdagsmän i Stockholm ; på de utmärkelser som lemnats åt borgersmän, o. 8. v., och man skall finna sanningen af detta förhållande och en harftråd till hvarlöre en stor del saker gått såsom de gått. Det vore väl om mängdens ögon sästades härpå, och allmänna tånkesättet, äfven i detta fall upplyst, bemödade sig att motverka korruptionen! Här har en del menniskor blifvit mycket förbittrade öfver Aftonbladets artikel sistl. Tisdag och de deri gjorda offentliga omdömen om sista Riksdagens riksdagsmän i de tre valda Stånden. ebieto ser deri terrorism; och andre motse andra olyckor: skygshet för att åtaga sig representant-kallet, o. 8. v. bet synes likväl vara hög tid att alla redlige och nitiske Svenske män besluta sig till att i offentliga värf handla öppet och beslutsamt. Att det kostar på att ej längre kunna på ett förstucket sätt tjena makten och vinna enskilda fördelar på fosterlandets och medborgares bekostnad, under det man låtsar att vara deras man, det är ej underligt; men någon gång måste detta falska spel slutas. Nationens sanna väl fordrar det, och man gör rätt att nu säga: den som ej är med folket, är mot det; ty liksiltighet och liknöjdhet äro redan illa nog, men falska vänner äro de farligaste af allt: detta hafva gad 4 11. 14 3333 AR franatid