Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1844, sida 1

gade srun i det hon häftade eu sorskande blick på sin man datt gifta Molly med krämaren från Whitehaven?e Blawerpoulis krökta gestalt rättade på sig, hans hårda ansigte blef purpurrödt af vrede. (Gör mig icke uppbragt, Mary, sade han, och slog med näfven i bordet så att det darrade. Hvad jag har sagt, är sagdt. Herr Willby är ingen krämare, han är en köpman, som skickar sina skepp till Cork och så vidare ur lanalen, Gud vet huru långt, ut i det omålliga hafvet. Men derunder ligger något fördoldta, fortfor han, vöch det har jag länge märkt. Der går den länga slyngeln Rolf Sorton, förpaktaren på hittigati, en ung glop, som ingenting äger, den ville visst den säntan heldre ha. (Och, om så vore, kan du förtänka henne derför, Blawerpoult? fortsatte frun. Rolf är en ung, flitig och hygglig karl; Willby med sitt länglagda engelska ansigte, sin magra kropp och sina 40 år, en riktig fogelskrämma. Kan en sådan karl behaga en flicka, som vår Molly? Jag har aldrig i alla mina lesnadsdagar sett en menniska på en gång så otäck, och snål. Han vet alltför väl, att vi icke stå oss så illa, att vi ibopsparat en liten vacker summa, att denna gård är din, aldeles skuldfri, och Molly vårt enda barn!4 Enfaldigt prat, ropade Blawerpoult, äga vi en smula mer nu än förr, hvem hafva vi då det att tacka för, utom Master Willby? Var det icke han, som skaffade mig en andel ide stora kolverken och i irländska handeln? Och med detsamma lärde han att känna