Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1844, sida 1

pa 2 af dessa elsenbensqvadrater, som man i lagliga lifvet kallar tärningar. — Tärningar! ropade konungen full af harm. Den fromme patern blef blek som ett lik. — NI, säg mig, min gode vän, bärni tärningarne i samma afsigt som er ärevardige broder kortet, för att derigenom påminnas om synderna? i — Sire, jag ser intet skäl, hvarföre jag skulle dölja för er, huru jag kom till dessa tärningar. — Tala! befalte konungen. — I dag morse, när jag i kyrkan, försjunken i andakt, läg på knä och bad, närmade sig en ung bondgosse. Årevördige fader, sade han till mig, vill ni bevisa mig en välgerning? gerna, svarade jag. Så hör då hvad jag har att bikta för er. I går afton satt jag med 2 mina kamrater på krogen St. Jago. Iag spenderade dusttzt på dem: de började att blifva muntra. När jag märkte, att vinet gjort sin verkan, frågade jag dem om de hade lust att rafsla med mig. Ja, ja! ropade begge. Derpå tog jag dessa tärningar fram ur min sicha och vann ifrån dem alla deras penningar. llvem var nu gladare än jag! men i natt hade jag knappt vål hunnit att insomna, förrän en Augustinermunk syntes mig i drömmen. — kländige, ropade han, skynda med morgonens inbrott till kyrkan i Maffra, bikta der dina synder, gif dina falska tärningar och penningarn( du: bar vunnit af den arma stackaren ät dij biktfader och utbed dig af henom aflat fö dina svåra synder. Smältande i tårar, lemmÅ j