han I:s besök i klostret NEaTTA.) Af Oetlingerg lider än. Ett djupt svårmod omtöcknar själ. IiLet, som förr utgjorde min alädhar nu blifvit mig en börda. Jag vet aldrig hvad det vill säga att hafva en glad och noj) stund. Somnen flyr mig, jag har ingen lust och plagas ständiat af dystra tankar. bet I ögonblick då jag skulte vija byta med den aste tiggarc. i mitt rike. Icke sallan har den hen framstått för miz att enulist Carl V:s expel nedstiga från hejden af min thron i det igaste kloster och der i enslighetens sköte ta mina dagar i böner och gudsfruktan. Iluonyttiga äro icke denna här verldens ting och ru ssulanga dess srejder! huru afvundsvärd är emot icke er lott, fromme fåder! I lelven dT, afsöndrade från verldens buller, ett sorgt lif. Er himmel är alltid molu lii, ert hjeralltid lugnt och sornejdl. jlegilighelen, herskinaden, och alla de lidelser, som sönder la menniskans bröst, han ni, såsom en onythallast, kastat öfver bord, och styren nt hosa lätt och obekymradt emellan det jor ska lisvets klippor. I kännen blott en sys sättning: bonen till den allsmäktige i him len! — För er och ert huses väl, föll honon m Patern i talet, hvilken vi före konungen träde haft tillsalle att beundra som Punarao mkor. Ja, fortfor han med stor salvelse nen är vär enda tröst. I SEG. H. o. s. T. N:o 60.