Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1844, sida 2

var äfven tystnad blisvit jakttagen emedan vid en Her annan representation ingen af våra Relaktörer besökt theatern, och detta mätte väl vara ett giltigt skäl att tiaa — eller hur? Men M. H. anser oss måhända ej liksom anIra höra få tillgodonjuta rättigheten att efter egen böjelse besoka eller icke besöka Thetern? Vi förbiså såsom oväsendtliga en hop mindre bagateller i M. H:s utfall, för all skärskåda litet närmare den största bagatellen deri, nemligen M. II:s sträfvan att avägabringa en Herr och Fru llesslers apotheas. Detta kunde visserligen för en eller annan synas paradoxt af oss, men det är ju en god stridsregel, att ställa sig inom omfånget af motståndarens styrka — och Min llerres största forge ligger onekligen inom paradoxet. Herr llessler är således enligt M. II:s egnaj. ord en skådespelare, som kan ställas i jemnbredd med Tysklands umärktaste sceniska arlisler — icke sannt?! Di Stockholms publik, men framför allt dess theaterkritiei få läsa det la omdöme af en man, som naturligtvis har eller åtminstone vill låta paskina klassisk bild ping — ty M. H. nyttjar ju en grekisk sig natur — så skola de säkerligen undra mycke om det är den samme llessler som för 4 icke mer än 4 — är sedan nära nog al kri tiken jagades bort från Stockholms skådebana Men nu är det verkligen bvarken mera elle mindre än samma Hessler, visserligen så myc ket bättre, som han kunnat blifva genom et fyraårig skolkurs under den i sitt fack bildad Direktör Delands hkandledning. Shulle detta imedlertid berättiga Herr Hessler att ställas vid sidan af Tysklands bäste skådespelare?! Vitvil la storliga derpå. Men nu till något som må hända skall kasta en smula ljus öfver Herr Hess lers konstnärskap. I vår recension öfver Dramen Natt och Mor goa vågade vi göra några anmärkningar mo Herr llesslers uppfattning af hans rol, blane annat anmärhte vi, att han talade alltför bogt alltför skarpt accentueradt i dessa samtal me: sig sjelf — hvilka det moderna Dramat satt stalle sör Chorerna i det antika Dramat — hvar isenom åskadarne sättas in i de handlande per sonernas tankeganz, och får en inblick i band lingens motiver. Vi vigade tro att dessa Selbsi gesprache, såsom nåsonlins secundärt, uto sjulfva lhandlingen stuende, också borde sason sidant behandlas. Var nu Herr Hessler af er motsalt tanka så kunde ingen, och minst vi (ortånka honom dersore, eller för det han bi beholl sin primitiva uppfattning. Men det va just hvad han icke gjorde, utan han öfverdre silt skrik just i dessa osvannämde monolozer vid andra representationen af Natt och Morgo på ett sätt som antydde att hans konstnärska läg bonom mindre om bjertat än triumfen at få trotisa. — Och den konstidkare som ej äl skar sin konst mera än sig sjelf, är och för blisser en stackare, så länge han sig ej om vänder och bättrar. I öfrigt hvarhen hafva vi bestridt eller tänk alt bestrida det Ir slessler ju icke är bättr än många andra, ja, än de fleste andre lands oris-aktörer — det är endast mot det öfver drisna smickret och den öfverdrifna pretentio nen vi reserverat oss; och vi hafva farit varligmed pilten Absalon, ty vi hafva icke en gan yttrat oss öfver Ur Hesslers mer ån mycke breda skorrande organ, hvilken är ingalund passande för eller behaglig på scenen. För att bevisa till hvad grad Fru IIessler eil och allt är under all kritik sisom Stkåde spelerska, vilja vi ej slösa med ett enda ord För oss må M. II. gerna anse hela den of rixa personalen vid Delands theater-sällskap så som usel, ja, såsom hvad M. H. behagar. Fors vår del hafva vi alltid sett hela sällskapet reJativt till hvad Sverige eger af ambulatoriska thea tersallsällskaper, och halva aldrig fran utlande hämtat paraleller. Dessutom ser det ut som om llerr ock Fru Hessler på M. H. verkat såsom ett energisk kräkmedel, vare det nog sagt om både M. H och dem. Med afseende på hela denna polemik, om och för Ilr Hessler, hunde man gerna begagna det bekanta ordspråket: obeaucouy de bruit pour unes omeletles, — men det är också sista g ngen vi yttra oss öfver detta soga intressanta ämne. En smasak må M. II. tillåta oss, att, innan vi för denna gängen skiljas ät, helt tyst hviska M. H. i örat, ty det är vår mening att detta skall stanna alldeles oss emellan. Jillåt oss då säga, att det horer en temligen hög gral af arrogance till för att vilja uppträda som kritiker, då man ej utan hjelp af andra kan skrifva sitt modersmål så pass, att inte den förste bäste såtlare på ett bohtryckeri får anledning till löje, vid att kasta ögat på M. H:s scriptum — men kanhända skrifver M. H. pbåttre Grekiska än Svenska. Farväl — om fem veckor hoppas vi, alt M. H. åter ruskar på sig — lill dess farväl.