Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1844, sida 2

som slösarn sin giriga stamsaders skatt; ett chaos var tankan, min frid var vansinnets, och midt i det frostiga mörkret brann minnet: lampa, som sorgen i grafkorets natt. På lifvet ej sätter jag als något värde; som vådelden rofvet, min kraft det förtärde och nedstämde eldsjälens blixtrande mod, min glädje det stulit, min sällhet det rånat och all min förhoppning, som cains, sörhänat. tills iskallt, som ödlans, och stelt blef mill blod. Jag skåda vill prakten i Lucifers salar och svettas af värman i afgrundens dalar och se hur dess flammande rosor slå knopp. Jag spegla mig vill i dess sjudande bäckar och svärma som sjäriln bland brinnande häckar tills hela mitt väsen i lågor går opp. Ej fruktar jag fasan; ty helvetes glöden mig bränner i lifvet mer het än i döden; och för dess förgiftande, bländande glans, så klar, såsom norrskenets, aldrig jag rysto; hej! jemt den min gycklande irrfart belyste kring verlden, som facklan fakirernas dans. Min själ, som en kungsörn, min egen Maria ! skall kretsa bland molnen, de högblåa fria, läflan med skyarnes stickande storm, ills Spherernas toner upphöra att klinga, och verldsaltets sjedrar, som glasklingor, springa— och jordklot ech himlar förlora sin form! — Farväl nu! o — tärna! så blid, som en engel ned hy af en lilja — och växt som dess slängel,